Vilken del av mig är det ni kan bota?

Häromdagen skrev Sydsvenskan om misofoni. En vän till mig skickade artikeln som kort sagt beskrev vad misofoni är för någonting, hur forskningen ökat under åren samt att de nu tror sig ha lokaliserat åkomman. Det senaste skriket är just nu att det är avvikelser i hjärnans frontallob som är boven i dramat. Artikeln avrundar med att detta är otroligt bra nyheter för alla drabbade, för nu hoppas läkaren att de både kan kartlägga reaktionerna och ta fram ett botemedel.

Ett botemedel? Herrejävlar. Det här är ungefär allt jag någonsin drömt om. Jag har under arton års tid varit villig att bli av med armar, år, pengar och ungefär alla mina samlade ägodelar för att få ett botemedel. När jag läste artikeln blev jag först överlycklig över att någon läkare faktiskt lägger både tid och pengar på någonting så abstrakt som ett oresonligt hat för ljud. Men sen slog det mig: vem är jag utan min misofoni?

Jag kommer aldrig att glömma den livsomvälvande insikt jag nådde en höstkväll år 1999. Den kvällen då jag närmade mig det faktum att mina känslostormande reaktioner på grund av vissa ljud var någonting som potentiellt skulle vara permanent. Det vill säga, någonting som skulle vara med mig livet ut. Efter denna punkt har mitt liv mer eller mindre alltid kretsat kring det hårda arbetet som krävts för att acceptera detta.

Att leva med misofoni är mycket mer än att bli irrationellt arg emellanåt. För min misofoni är en del av mig. Den finns i hur jag rör mig, den finns i de kläder jag väljer att använda, den finns i mina drömmar, i mina tankar och i mina relationer. Den har lagt grunden för hur jag interagerar socialt med andra människor. Den är helt enkelt en avgörande del i den ekvation som bildar mitt tanke-, rörelse- och beslutsmönster. Min misofoni är en (del av en) sammanfattning av 18 av mina år på denna jord.

Så vilken del av mig är det ni kan bota?

Det finns en obeskrivlig längtan av detta botemedel, men även en ganska stor rädsla. Jag vet ingenting annat än detta, och jag vet inte vem är jag utan min problematik. Om mina symptom en dag försvinner, försvinner ännu mer av mig då? Om mina symptom en dag försvinner, vad kommer finns kvar i det uttömda utrymme som lämnats kvar?

Och vill jag ens bli ”botad”? Finns det inte en plats för mig precis som jag är? Jag vet inte. Detta inlägg är måhända både spretigt och förvirrande, men det är ett förvirrande ämne jag diskuterar. Var våra externa problemområden slutar, och var våra egna personer tillkommer är en omöjlig gräns att dra. Men det är min övertygelse att våra akilleshälar kan stärka oss långt förbi vår ursprungliga potential. Genom hårt arbete och en orubblig beslutsamhet kan vi göra omöjliga saker såsom att bestiga berg eller att åka tåg utan hörlurar.

Min misofoni har gjort mig stark. Starkare än vad jag själv varit medveten om och definitivt starkare än vad jag trodde var möjligt. Min misofoni har gjort mig empatisk och tolerant gentemot andra. Min misofoni har gjort mig driven och uthållig. Mina misofoni har tvingat mig att hålla mig optimistisk när livet är mörkt och min misofoni har gjort att jag lärt mig betydelsen av sann vänskap.

 

 

Så vilken del av mig är det ni kan bota?

Published by

4 thoughts on “Vilken del av mig är det ni kan bota?

  1. Nådde din blogg av en händelse och måste tacka dig för allt du skriver. Det hade mer eller mindre kunnat varit min egen blogg då jag känner igen mig själv i nästan allt. Otroligt jobbigt att leva med detta, då det är så förknippat med både skuld och skam. Trodde tills idag att jag var ensam med detta och måste tacka dig för vetskapen om att det finns många mer. Du är stark som delar med dig och det ska du ha en eloge för. Sitter nu med lurar och musik då jag inte står ut med grannarnas smällande i lådor och undrar hur många flytttar jag behöver göra för att kunna må bra i mitt eget hem. Stort TACK Kajsa.

    1. Hej Pierre! Wow, vilken kommentar. Tack snälla du för att du skriver så snälla saker, det gör underverk för mig. Jag hoppas att vetskapen att du inte är ensam gör att du inte mår lika dåligt, och får lika mycket ångest. Så var det för mig i alla fall. Jag hoppas att min blogg kan fortsätta hjälpa dig. /Kajsa

  2. Hej tack för din blogg!!!! Har lidit av misofoni sen jag va typ 5 år gammal. Blir arg, frustreead, vill skrika, vill mörda allt o alla runt om mig, vill fly från mig själv o nästan ta livet av mig själv för att få vissa ljud att sluta. Jag blir så otroligt arg när nån andas, tuggar, snarkar, pratar i telefonen etc. O jag vet inte hur jag ska hantera det, men som tur är stör jag mig oftast på enbart personer som står mig nära så då kan kan jag gå därifrån eller be dom tex sluta äta. Att du smaskar när det händer mycket kan vara okej, för då slipper jag fokusera på enbart smaskandet, så älskar högljuda omgivningar avskyr tystnad om jag inte är själv då jag står inte ut med folk som andas. Iafall jag är grymt tacksam över din blogg och misofoni förklara mina arga utbrott jag har haft. Är 17 år just nu o visste inte vad det var för något för en vecka sen, o det är en sån lättnad att veta att man inte är ensam. Då min familj fått mig att tro att det är nåt fel på mig, att jag bara borde skärpa mig, att jag överreagerar.

    1. Hej Victoria! Oj – vad roligt att höra av dig! Jag förstår så väl vad det är ju beskriver, fast att du var så ung när det började måste vara hemskt. Jag var tack och lov elva år gammal när mitt började. Finns det några ämnen du vill att jag ska diskutera? Någonting du vill att jag ska lyfta? Tack för att du hörde av dig, och jag önskar dig allt gott! /Kajsa

Lämna ett svar till Pierre Sahlin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *