Tryggare kan ingen vara

Från huset kan jag inte se några andra människor. Vägen som vi kan skymta mellan träden långt där borta är sparsamt trafikerad. Förbi granskogen ligger järnvägen, vars susande nätt och jämt kan urskiljas med jämna mellanrum. De åkrar som ramar in mina föräldrars tomtgräns används oftast som bete, och sällan kräver detta underhållsarbete i form av traktorer eller bönder. Istället dyker en ny flock med kor och kalvar upp varje år när sommaren börjar. På gräsmattan finns ett trädäck, en perfekt plats för umgänge och grillning när vädret tillåter. Precis bredvid däcket går våra hästar. Vi har alltså låtit hästarna få delar av gräsmattan, för att de skulle få en så stor hage som möjligt. Så de är nära oss, och vi är nära dem.

Huset värms upp av både en luft-luftvärmepump och med hjälp av en kamin. Pumpen låter ofta märkligt. Ett typiskt fantastiskt underbart ljud som hjälper mig att filtrera alla andra ljud jag möts av. Kylskåpet surrar och knäpper, ugnsfläkten visslar och skorrar i en evighet efter ugnen stängts av. Huset är väldigt gammalt, säkert 200 år gammalt. Det innebär bland annat att det låter mycket, knäpper till här och var, knakar och gnisslar. Alla ljud är av den typ som ger mig energi och bidrar till ett lugn.

Jag har livsbejakande föräldrar. Emellanåt åker de på semester, allt från enstaka hotellnätter i spännande städer, till en vecka eller två i värmen. När de åker behöver någon passa både hus och djur, och denna gången var det min tur att åter bosätta mig i mitt föräldrahem. En skånelänga mitt ute i ingenstans. Jag har livsbejakande föräldrar, som bejakar även min livskvalité. För aldrig mår jag så bra, som när jag får vara i detta fantastiska hus alldeles ensam. Tryggare kan jag inte vara.

Jag går samma promenad varje dag jag är här. En vana som uppkom för ett år sedan, och som jag hoppas kommer fortsätta under lång tid framöver. Åtta kilometer av stillhet. Jag kan lyssna på musik, ljudbok, radio eller tystnaden. Men det är min promenad och jag kan gå hur snabbt eller långsamt jag vill. Jag kan ta med mig en termos med kaffe, eller jag kan passa på att springa delar av rundan.

Jag dricker kaffe utomhus. Denna vecka har vårsolen möjliggjort många stilla stunder i solen. Jag hör hur det blåser i träden runt mig. Eventuellt hör jag hästarna i hagen. Kanske springer vår lilla hund runt på tomten. Fåglarna har börjat sjunga in våren, någonting som intresserar vår lilla hund väldigt mycket. I skogen prasslar det till då och då från små djur som smyger omkring. Då vi inte har egna katter ser jag ofta grannarnas katter smyga omkring på åkrarna.

Jag går och lägger mig i tystnad. Jag är alldeles ensam lång ute i skogen och det finns inga människor i närheten som kan skapa ljud som berövar mig min ro. Om jag spetsar öronen kan jag höra hästarna i hagen, nattfåglarna, vinden och kanske, kanske en liten mus som springer omkring. Men förutom detta är det alldeles, alldeles tyst. Det är bara i detta hus, när jag är ensam, som jag somnar utan ljud.

I mitt vanliga liv har jag alltid igång bakgrundsljud. Musik, en tv, radio, och om det krisar kan jag till och med sätta igång vattenkranen för att få en kort stunds paus. Helst har jag både musik i mina hörlurar och musik i externa högtalare. Dubbelt sorl blockerar min misofoni. Ångesten inför ljuden i kombination med allt oljud jag alltid utsätter mig för ger mig otroliga spänningar. Jag sover sällan djupt, har svårt att somna och lätt att vakna. Livet med misofoni är sällan eller aldrig lätt. Ljud är det sista jag vill ha, men det enda jag verkligen behöver. Det är min största källa till olycka och min enda lösning till nämnda olycka.

Denna veckan laddar jag mina batterier. Mitt föräldrahem är den enda platsen i världen där jag kan försöka landa och sakta släppa mina spänningar. Det är den enda plats där jag utan hjälpmedel, blockerande ljud eller strategier har möjlighet att bemöta dagen precis så som den är. Mina ensamma dagar här ger mig styrka och fokus. Sömn och vila. För det kostar att leva med misofoni. Det kostar så ofantligt mycket. Det kostar i mina relationer och i mitt arbetsliv. Det påverkar min glädje, min ork, min hälsa. Min misofoni tar år och dagar ifrån mig, ifrågasätter mina drömmar och ambitioner. Här, i mitt privata paradis, kostar livet ingenting. Men jag får harmoni, ork, vilja och tolerans. Verktyg som alla, speciellt oss med funktionsvariationer, behöver för att ta sig an livet dag för dag.

 

Igår när jag gick min promenad sken solen och jag såg årets första fjäril. Den var gul.


En liten bit av mitt paradis

Published by

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *