Tillåt mig att presentera mig själv

Efter gårdagens artikel i Sydsvenskan har min kära blogg fått radikalt fler läsare än innan artikeln. Så rimligtvis bör jag presentera mig ytterligare:

 

Hej!
Jag heter Kajsa och jag skriver denna blogg, Mitt liv med Misofoni. Jag närmar mig 30 med rasande fart och är bosatt i Malmö, en av världens bästa städer. Min barndom var så väldigt lycklig, med en underbar familj som aldrig saknat kärlek. När jag var 11 år gammal reagerade jag på ljudet av mat som tuggas för första gången. Och efter det tillfället har mitt liv för alltid präglats av ljud som attackerar mig vart jag än tar vägen. Min uppväxt efter detta var milt sagt svår och förvirrande – för mig och min familj. Min skoltid, mitt sociala liv och min relation till mig själv påverkades kraftigt. Om detta och mycket mer har jag skrivit om i denna blogg. Jag visste inte vad det var för fel på mig, men uppenbarligen var det någonting fel på mig. Hur kunde jag reagera så otroligt kraftigt på ljud som andra människor inte ens hör? Och hur kunde ingen annan höra dessa vidriga, vidriga ljud? Känslan som ljudet av smaskningar väckte i mig tog kontroll över hela mitt liv. Det var mig fullständigt övermäktigt. Och ofta var min förtvivlan för stor för mig att hantera, och jag blev så innerligt ledsen. Sörjde och förbannade mitt liv, tvivlade på att jag skulle klara av att leva ”normalt”. Varför just jag?

Först när jag var 20 årsåldern hörde jag talas om misofoni för första gången, och precis allt klarnade. Tanken på att det kanske inte var fel på mig utan faktiskt en avvikelse i min hjärna, gav mig den tröst jag längtat efter i så många år. Med tiden dök ordet misofoni upp på fler och fler ställen, och jag förstod att jag troligtvis inte var så unik som jag en gång trott att jag var. Spekulationer i kvällstidningar och enstaka forskningsrapporter började dyka upp, men ingenstans kunde jag läsa om de drabbades erfarenheter. Tanken på att jag borde göra någonting dök upp tidigt, men jag var inte redo.  I 17 års tid gjorde jag allt i min makt för att dölja min misofoni från omvärlden. Ingen skulle få veta om detta hemska som jag skämdes så enormt mycket för. För hjälp, vad jag skämdes. Skulden och skammen har alltid varit den värsta aspekten för mig. Mitt beteende mot andra, min påverkan i min familj.

För lite drygt ett år sedan vändes mitt privatliv upp och ner. Jag tappade fotfästet och insåg att botten faktiskt var en väldigt bra grund att bygga på. Av de många beslut jag fattade då, var beslutet att dela med mig av mina erfarenheter ett av de största, och det i särklass svåraste. Att berätta om mitt tillsynes oförklarliga hat mot ljud och de konsekvenser det gett mig och mitt liv skrämde mig mer än vad jag kan förklara. Men jag gjorde det ändå.

Idag har jag bloggat i lite mer än ett år. Och det har varit ett fantastiskt år. Läskigt, utelämnande och stärkande. Förhoppningsvis har jag lyckats göra skillnad i mina läsares liv, men jag har garanterat lyckats göra skillnad i mitt liv. Där jag tidigare skämdes och var alldeles nertyngd av mitt dåliga samvete – kan jag nu bära mina brister och min misofoni som en rustning, stolt över mig själv och stolt över min resa. Efter snart 20 år har jag äntligen accepterat att jag har misofoni. Och det gör mig inte till en dålig människa – det gör mig endast till en människa. Varje dag lär jag mig mer om mitt tillstånd, och varje dag jobbar jag hårt för att lära mig hantera min misofoni bättre.

Och jag har klarat mig bra i livet. Jag har fantastiska vänner, en underbar familj. Jag har lyckats gå två utbildningsprogram på högskola och universitet (genusvetenskap och produktionsledning inom media) och haft förmånen att jobba med saker jag älskat. Jag har rest och ska inom kort resa ännu mer. Efter ett helt liv av rädsla har jag äntligen hittat modet att göra allt det jag alltid velat göra.

Alla ni nya (och gamla) läsare, tack för att ni besöker min blogg. Tack för att ni läser det jag skriver. Det tar mycket av mig, mycket energi och mycket stolthet. Men den kärlek och den bekräftelse ni bemöter mig med gör all skillnad i hela världen. Allt det kostar mig, får jag tillbaka tusenfalt. Tack, tack för att ni lyssnar och tack för att jag får göra skillnad.

Med all min kärlek,
Kajsa

Published by

9 thoughts on “Tillåt mig att presentera mig själv

  1. Hej. Tack så hemskt mycket för att du delar med dig av din vardag. Min dotter har i ca 1 1/2 år lidit av ljudtjänslighet. Hon är 14 år och på grund av detta knappt varit i skolan på 1 år. Äntligen har hon fått en bekräftelse på att hon inte är ensam om att ha detta problemet med ljud. Att hon inte ”hittar” på hur hon känner och mår pga olika ljud. ❤

    1. Hej Linda! Men oj, stackars din dotter. Den åldern kan ju vara svår oavsett och utan att uppleva att ljud attackerar en dagarna i ända. Om hon vill är hon varmt välkommen att mejla mig, så kanske hon kan ställa någon fråga eller berätta någonting. Jag ställer mer än gärna upp oavsett. Mejla mig på mittlivmedmisofoni@gmail.com, och tack för att du skriver till mig! Hälsar, Kajsa

  2. Alltså tack som fan för detta. Jag har haft samma problem hela livet, nu närmar jag mig 25. Föräldrar som blivit rosenrasande på mig då jag plötsligt sprungit skrikande ifrån matbordet eller vridit på mig och rivit blåsor i handflatan av ilska vid middagar med släkt och vänner. Jag vet att detta varit orsaken till att förhållanden med vänner och gamla partners tagit slut. Jag har skämts så jävligt över mina raseriutbrott som är helt oförklarliga. Så igår, när du dök upp på Sydsvenskan kunde jag plötsligt visa för min sambo, mamma, alla jag känner att det inte är jag som vill vara elak och peka ut deras smaskljud. Det är min hjärna det är fel på! Så tusen tusen hjärtliga tack.

    1. Hej Emma! Först och främst, fy vad jobbigt för dig. Uppenbarligen kan jag relatera – men det är fortfarande hemskt att du lidit så genom ditt liv. Sedan måste jag ju tacka för att du hör av dig. Det ger mig otroligt mycket energi och gör att jag orkar skriva ännu lite mer. Om du har någonting du undrar över eller ämnen du vill att jag ska beröra – tveka inte att skriva till mig! Hälsar, Kajsa

  3. Även jag vill rikta ett stort TACK till dig! Har lidit gravt sedan jag var 8 år av ljud i flera kategorier, främst av prasslande ljud, och förstod direkt vad det handlade om när jag läste artikeln nu vid drygt 30 års ålder. Känner igen mig i känslan av framförallt skam, när folk runtomkring ibland skrattat eller tyckt man är konstig när man börjat gråta eller blivit förbannad ”utan anledning”… Jag visade upp artikeln för min man och han bara nickade instämmande när han såg den. Jag som trott att jag var ensam!! Så återigen, TACK så mycket! 🙂

  4. Även jag vill rikta ett stort TACK till dig! Har lidit gravt sedan jag var 8 år av ljud i flera kategorier, främst av prasslande ljud, och förstod direkt vad det handlade om när jag läste artikeln nu vid drygt 30 års ålder. Känner igen mig i känslan av framförallt skam, när folk runtomkring ibland skrattat eller tyckt man är konstig när man börjat gråta eller blivit förbannad ”utan anledning”… Jag visade upp artikeln för min man och han bara nickade instämmande när han såg den. Jag som trott att jag var ensam!! Så återigen, TACK så mycket! 🙂

    1. Hej! Usch, åtta år är så väldigt ungt – så jag förstår att det har varit kämpigt för dig. Förhoppningsvis kan det bli lättare när du får större inblick i problemet, ett problem som kan vara neurologisk – och därmed är problemet inte en reflektion på dig och din person. Och tack för att du ville läsa 🙂

  5. Hej Kajsa!

    Vill bara säga tack för att du delar. Jag är 31 och började läsa om misofoni idag efter att en person bakom mig på bussen suttit och smaskat på ett äpple. Jag kände en enorm illska. Att jag typ skulle få ett utbrott på grund av äppel-smaskningen. Jag kan inte koncentrera mig på en film om den jag ser på film med sitter och smaskar. Jag blir rasande (onormalt arg). Jag har aldrig sagt det till någon för att jag känt mig så himla dum. Men andra känner ju att det är nått fel när jag sitter helt tyst under filmen och kan inte fokusera på annat. Sjukt jobbigt.
    Jag fick liksom ett svar nu på varför jag känner som jag gör. Kanske kan bli mer öppen med det nu förhoppningsvis.
    Mvh /Sara

    1. Hej Sara! Vad hemskt att du känner såhär. Det är inte det minsta lätt. Men som du själv skriver så kan det kanske vända lite nu när du läst om det och som du själv säger, fått ett svar på varför det är som det är. Tack för att du läser!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *