Ta tillbaka det som blivit stulet.

Kent, Stockholm, 17 december 2016

Musik har inte alltid varit väldigt viktigt för mig. Under en del av min uppväxt föredrog jag att inte lyssna på musik på en vardaglig basis, utan föredrog att ha bakgrundsmusik på helger och kvällar med min familj eller mina vänner. Tidigt började min jakt på tystnaden. Jag har tydliga minnen av att jag sitter i mitt rum, vid mitt skrivbord, och ritar. Jag kunde sitta hur länge som helst. Ni vet när tiden bara går och du märker det inte för du är så inne i vad du håller på med. Tankarna bara går utan att du vet vad du tänker på. Så kunde jag sitta i tystnaden. Ibland kom min pappa in i rummet och undrade om jag inte ville ha lite musik på i bakgrunden? Jag svarade att det kunde jag väl ha, och han satte igång en skiva åt mig. Jag fortsatte rita och utan att jag märkte det tog skivan slut efter ett slag och återigen var det tyst.

Men med åren försvann min tystnad. Min misofoni utvecklades och ljud blev problematiska. För varje år lades nya triggerljud till, ljud som jag aldrig lagt märke till innan. Fler sorters ljud från människor, TV-sorl, hundars flämtande, andetag. Allt blev svårare och tystnaden slutade vara tyst. Bakgrundsljud blev oändligt viktigt för mig, och min pappa har aldrig mer behövt sätta på en skiva åt mig igen. Vid middagen, frukosten, i bilen, när som helst – jag satte igång musik. Inte för att jag nödvändigtvis ville lyssna på musik, utan för att jag var tvungen att motarbeta ljuden som gjorde ont.

Missförstå mig rätt, musik har alltid varit någonting positivt för mig. Men det var inte förrän musik blev en tillflyktsort och ett verktyg som jag blev förälskad. CD-skivor började hamna på mina önskelistor och jag köpte singlar så det stod härliga till. Jag, precis som många andra tonåringar, hittade en tillflyktsort i musiken. Band och musiker blev vägar för självuttryck, låttexter skapade identifikation och insikt. Min musiksmak skilde sig från den musiksmak som dominerade bland övriga i min åldersgrupp, och jag delade fler favoritband med min pappa än med mina jämnåriga. Musik gav mig liv och mening, som en melodramatisk tonårig Kajsa sa många, många gånger.

Det är nästan romantiskt, så tudelat musik alltid varit för mig. Jag flyr från ljuden med hjälp av ljud. Musik är ett nödvändigt ont som blivit en passion. Som nästan blivit en livsstil. Några av mina närmsta relationer har jag med olika band och musiker. Musik kommer aldrig svika, musik kommer aldrig kräva, musik kommer alltid ge där andra tar.

När läsare mejlar mig och ber om råd, nämner jag alltid musik. Bakgrundsljud är fantastiskt för oss med misofoni. Det dämpar våra triggerljud och skapar en mer lättfiltrerad atmosfär. Men det är inte den enda anledningen till att jag rekommenderar musik. För ljud är otroligt svårt för oss med misofoni, och vi måste hitta positiva ljud. För hur fasen ska vi annars orka med? Alla ljud kan inte vara negativa, därför tror jag att vi mår bra av att balansera allt det svåra med någonting positivt. Ljud att älska, när ljud generellt är så svårt.

Så skapa en omgivning med positiva ljud. Musik ger glädje, förståelse och positiv (eller negativ) energi när en behöver det som mest. Musik kan vara ett hem att alltid kunna backa tillbaka till. Uppmuntra era nära och kära att lyssna, skapa och leva med musik i sina liv. Ta tillbaka lite av det som har blivit stulet, ta tillbaka kärleken till ljud.

 

Och för allt här i världen, lyssna på Fleetwood Mac – The Chain, för att uppleva världens bästa basslinga. Eller hur pappa?

Published by

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *