Skapa ringar på vattnet.

Som jag nämnt ett par gånger tidigare är jag ute och reser nu. Det verkar bli en lång resa och min misofoni är mitt ständiga sällskap. Jag reser ensam, men som backpacker möter du enkelt nya vänner. Vissa reser jag med någon vecka, andra bara dagar eller timmar. Att träffa nya människor på det här sättet är mycket speciellt. Den kontext du kommer ifrån spelar mindre roll – det du jobbar med/var du bor/vilken bil du har/etc kommer i skymundan och den du är får större betydelse. Den där berömda magkänslan sorterar människor åt dig. Det är speciella möten, och du kan komma någon väldigt nära på kort tid.

Jag berättar sällan för nya människor om min misofoni. Och med sällan menar jag att jag berättat för fyra människor på tre månader. Fyra människor av ungefär 60 (mycket oklart, men ni förstår proportionerna). Initialt bestämde jag mig för att inte berätta alls, utan ge mig själv en välbehövlig paus från att vara hon med den konstiga diagnosen. Sen en dag berättade jag det för någon som är lika delar en främling, lika delar mycket nära vän. Detta samtal kommer dagens inlägg att handla om.

Hennes namn är Grace, och hon är utan tvekan en av de absolut viktigaste personer jag träffat under min resa. Vi träffades på ett hostel och det sa klick direkt. Eller om det faktiskt klickade eller inte vet jag inte, utan från det vi möttes började vi helt naturligt göra allt tillsammans, utan att vi egentligen diskuterade det alls. Vi reste ihop sammanlagt tio dagar, plus minus noll. Och vi kunde prata om stort och smått, delade alla aspekter av det resande livet – allt från en billig dubbelsäng till matförgiftning med en delad toalett. När jag reste med henne kom min artikel i Allers ut, någonting som var otroligt spännande och nervöst samtidigt. Men jag höll det för mig själv. Sen under vår sista kväll ihop bara flög det ur mig: jag har en blogg, jag var med i en tidning, detta är någonting stort och viktigt för mig. Det handlar om någonting svårt som jag inte berättar för folk i vanliga fall. Om en diagnos som inte finns än. Det var en lättnad, och jag kände mig friare än på länge.

Grace avbryter mig direkt, utbrister i ett ”hjälp, jag har också en diagnos som inte finns!”. Märkligt nog blev jag jätteförvånad, för jag hade ju inte märkt någonting. Min tolkning och uppfattning av henne var att hon var en helt vanlig (om än ovanligt fin och trevlig) tjej som levde ett helt vanligt liv. Uppenbarligen har jag inte lärt mig någonting av att skriva i denna blogg, för är det inte det här jag predikar om på daglig basis? Att vi kan/bör/ska anta någonting om andra människors liv? Att bara för att det inte syns, betyder det inte att det inte finns. Misofoni syns inte, men misofoni finns. Tittar vi utanför vår egen bubbla, finns det inga gränser för vad vi kan upptäcka.

Jag berättar, visar min blogg, visar mina tidningsartiklar. Grace lyssnar uppmärksammat och sedan utbrister hon i en våg av lovord, och får mig att lova att jag ska översätta min blogg och börja skriva på engelska också. Rädslan och spänningen inför att berätta rann av mig och ersattes av lättnad och stolthet. Hennes diagnos är precis som misofoni osynlig, och tanken på att berätta för människor har alltid varit alltför läskig för att hon ska vara villig – fram tills nu. För genom att lyssna på min historia blir hon inspirerad till att göra samma sak som jag gör idag. Berättar, lyssnar och försöker skapa utrymme för alla oss som inte är som alla andra. Och när jag berättat, lyssnar jag på hennes historia.

Det skapar ringar på vattnet. Under en kväll lättade jag på mitt hjärta, och skapade därmed ett utrymme för Grace att lätta sitt hjärta. Jag lärde mig en läxa i ödmjukhet, och Grace fick nytt mod att stå upp för sin problematik. Jag kan vara väldigt intensiv, så medveten om min problematik och alltid på jakt efter nya vägar framåt att jag (uppenbarligen) helt missar människor runt mig. Så där jag i vanliga fall uppmanar alla er läsare till att berätta om er problematik, vill jag idag istället uppmana er till att lyssna. Vi kan aldrig veta vad människan bredvid oss bär på om vi inte frågar. Vi kan aldrig skapa nya utrymmen om vi inte öppnar nya dörrar. Vi kan inte öppna andra människors dörrar, det kan bara de själva göra.

Men vi kan knacka, försiktigt.

Min amazing Grace och jag, i Indonesien.

Published by

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *