Om ni bara visste hur jobbigt det är att vara den som är jobbig.

Bemötandet jag får via denna blogg gör mig minst sagt ödmjuk. Jag får erkännande och kärlek. Missförstå mig rätt, jag skriver inte denna blogg för att få sympati. Jag skriver denna blogg för att jag är 28 jävla år gammal och jag är så jävla trött på att vara den jobbiga jäveln som ingen jävel förstår sig på. Dock är den upplevelsen jag har av min misofoni nu (ursäkta språket) en piss i Nilen i jämförelse med mina tonår. Och om ni känner en tonåring eller ett barn som lider av samma sak, eller misstänker att hen lider av samma sak: snälla ge hen lite extra kärlek och förståelse. För jag kan lova att det i många fall är minst lika jobbigt att vara den som är jobbig.

Tänk er in i situationen: din familj ska fira helg. Långt innan fredagsmys blev en egen institution i Sverige firade familjer helg, med mysiga eftermiddagar, god mat och godis till vad som än visades klockan åtta på TV4. Detta är höjdpunkten på din vecka, på hela din familjs vecka. Dina föräldrar jobbar hårt varje vecka, med siktet hårt inställt på helgen. De köper alltid någonting extra gott till middag, alltid någonting gott till oss att dela på efter maten – oavsett om de egentligen har råd med det eller inte. Och du älskar din familj så mycket att det gör ont. Tänk dig då att du, trots att du just nu upplever veckans höjdpunkt, får fullskalig panik, ilska och äckelkänslor. Veckans höjdpunkt blir din breaking point. De märker att du mår dåligt, de märker de väldigt negativa känslor du känner gentemot dem. Du märker att du förstör kvällen samtidigt som du stirrar ilsket på din familj och till sist kommer med en bortförklaring och gömmer dig på toaletten för ett par minuters vila. Du föraktar dig själv. Och du är 13 år gammal.

Tänk er in i situationen: du umgås med dina vänner. Vänner som du haft länge och som du värderar väldigt högt. Ni kanske sitter hemma hos någon, runt deras föräldrars matbord. Eller på ett café i en stad. Eller så har ni åkt på utflykt, kanske till Liseberg, kanske till Skånes djurpark. Ni har packat något gott att äta, färdproviant eller köpt in fika. Ni skrattar, pratar djupt om era meningsfulla liv och tänker inte på mycket annat än nuet. Alla är glada, alla har en bra dag. Men du hör ett ljud som börjar trigga igång din irritation. Du gör allt vad du kan för att inte låta känslan ta fäste, men du vet att det nästan är omöjligt. Ljuden fortsätter och till sist har du svårt att hålla ögonkontakt med dina vänner, börjar skruva på dig och till sist börjar du flytta dig. Du vet att det inte gör någon skillnad om du lutar dig bort från ljudet, det når dig alltid ändå. Men du kan inte hjälpa det. Antingen märker dina vänner att någonting är fel, eller så rinner din bägare över och du snäser till. Oavsett vet du inte vilken situation som är värst. För dagen är inte densamma längre. Du föraktar dig själv. Och du är 15 år gammal.

Tänk er in i situationen: du går på bio med dina två favoritpersoner. Ni ska se en film som ni sett fram emot att se länge. Innan föreställningen börjar äter ni middag ihop, spekulerar vad som kommer hända i filmen, hur de har tolkat vissa nyckelscener. Du vill så gärna att kvällen ska bli så bra som den bara kan, men du känner att du inte riktigt har den energin som du egentligen behöver. Men du kämpar vidare. Väl inne i biografen når du en punkt som du inte kan ignorera längre, trycket inom dig är för stort och du måste agera. Det är för många människor som sitter för nära dig och äter för ljudligt. Du känner dig trängd. De andra har inte märkt någonting än, men nu förstår de vad som händer med dig. Du skruvar på dig, tittar ilsket på folk och letar efter en utväg. Du ber/tvingar ditt sällskap att flytta på sig. Lämna platserna långt bak i mitten som ni bokat långt i förväg. De vill inte, men de känner av din panik och sväljer sina egna önskningar och gör som du ber om. Packar ihop det ni har, välter ut popcorn och irriterar människorna bakom er. När ni sätter er längre fram åt ena sidan i salongen kan du andas igen. Stämningen är inte lika bra, kvällen är inte lika magisk. Men du kan andas. Du föraktar dig själv. Och du är 19 år gammal.

 

Idag är jag 28 år gammal och jag har lättare för att hantera min misofoni. Jag kan slå vad om att majoriteten av er som läser detta och känner mig på något vis inte hade någon aning om att jag har dessa besvär. Men ni som vet och ni som märkt: förlåt mig. Jag hoppas att jag en dag kan släppa mitt gamla självförakt, att jag kan acceptera och förlåta mig själv för den människa jag varit och på många sätt fortfarande är. Men bland det svåraste som finns är att förlåta sig själv.

Har ni någon i er närhet som går igenom det jag gått igenom – ge dem kärlek. För de menar inget illa. De försöker bara finnas till i en värld där de inte passar in, än.

Published by

One thought on “Om ni bara visste hur jobbigt det är att vara den som är jobbig.

  1. När jag första gången läste om det här på Facebook, det kan ha varit din mamma som tipsade om din blogg, eller du själv – jag minns inte -, så skrev jag ”välkommen i klubben”, eller nåt sånt. Jag trodde att du skojade. Själv har jag svårt att höra när min fine sambo tuggar hårt bröd eller annat .., jag är helt fixerad vid det, men det är också det enda och jag hade aldrig hört talas om misofoni. Tack som berättar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *