Och tiden går.

Hej alla fina, är det någon kvar här?

Tiden går ofattbart fort, en blinkning och livet springer ifrån dig. Sedan jag skrev sist har mycket hänt. Mycket bra, mycket dåligt. Jag har fått ett eget hem, ett nytt jobb, ett nytt liv och nya mål i sikte. Men jag har också varit sjukskriven, fått hjärtat krossat och jag har kämpat mig blodig (bokstavligt talat). Malmö har blivit mitt hem nu. Ett år tog det, innan jag landat på riktigt. Jag går på mina gator, handlar i mina mataffärer, och följer årstiderna genom alléns träd.

Den här bloggen var en väldigt stor del av mitt liv för några år sedan. Att gå från att göra allt i min makt för att dölja min egenhet, till att försöka göra så många människor medvetna som jag bara kunde – var ett stort steg. Jag behövde andas utan min misofoni ett tag. Inte alltid berätta, inte alltid kämpa. Någonstans på vägen insåg jag att även jag är en människa. En i sanning hård insikt.

Därför slets jag mellan mina två olika viljor; att fortsätta skriva (hur jobbigt det än var) och släppa taget om bloggen (hur jobbigt det än var). Under den gångna sommaren har jag kommit till många insikter, och distansen möjliggör alltid helhetsbilden.

Jag har bestämt mig för att fortsätta. Vill ni följa med mig, vore det en obeskrivlig ära.

Med all min kärlek,
Kajsa

 

Published by

One thought on “Och tiden går.

  1. Ser fram emot att få fortsätta läsa din blogg! Hittade den för en tid sen men såg att du legat lågt med den. Känner igen mig själv i din situation, har också misofoni och haft det sen jag var ca 11-12, är nu 30 år. Har extremt svårt för smaskningar av mat och tuggummi. Även andra ljud såsom snarkningar och gnisslande i vissa tallrikar är extremt ångestladdat och får mig att må riktigt dåligt.

    Kul att du vill fortsätta skriva!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *