Mer än vad någon av oss förtjänar

När jag skriver om mitt liv med misofoni skriver jag om möten med andra människor. Någon klok människa sa en gång att ett handikapp, eller en funktionsvariation, först uppstår när en individ möter ett samhälle som inte är anpassat efter denna individs specifika behov och begränsningar. Då ett samhälle i min mening består av människor, betyder det rimligtvis att en funktionsvariation även uppstår i mötet med människor som inte är anpassade efter individens behov och begränsningar.

Den stora problematiken med misofoni ligger inte i ljuden, det ligger i den skuld och skam som skapas inom båda drabbade parter. Den skapas inom den med misofoni, men också inom den människa som utan avseende skapar reaktionen och därmed funktionsvariationen. Lika lite som en människa med misofoni kan kontrollera den reaktion som ljuden orsakar, lika lite kan den som skapar ljuden kontrollera de ljud som uppstår. Människor låter – deal with it.

När jag skriver om mitt liv med misofoni skrev jag om möten med de mina. Oavsett den orimliga mängd kärlek jag känner inför er – kommer ni troligtvis alltid att provocera fram den reaktion som utgör min funktionsvariation. Detta är inte en reflektion av min kärlek till er. Det är ett faktum som jag hittills inte kan styra över. Någonting som det är osannolikt att jag någonsin kommer att kunna styra över.

 

Detta inlägg handlar om min mamma.

Min mamma är min hjälte. Hon var den första jag reagerade på, och faktiskt en av de jag reagerar mest på än idag. Detta är inte en reflektion över min kärlek till henne. Det är en avvikelse i mitt huvud, inte i mitt hjärta. Jag skriver mycket om min mamma. Och modigt accepterar hon detta, vecka ut och vecka in. Hon är min största hejarklack, min största idéspruta, den första att berätta om mig och min blogg med stolthet. Jag berättar för alla som vill läsa hur jag tyckte att hon började låta äckligt när jag var elva år gammal, och hon ger mig beröm för mitt mod. Jag skriver om händelseförlopp som skadat vår relation – och hon bemöter dessa med kärlek.

Inläggen i denna blogg skriver jag av flera olika anledningar, med olika insatser. Jag försöker både lyfta positiva och negativa aspekter med min misofoni, jag försöker berätta roliga anekdoter och tragiska händelseförlopp. Men grunden är att informera, belysa och i viss mån trösta. Genom att skamlöst lyfta mig själv som ett exempel hoppas jag att jag kan skapa förståelse för både de direkt och indirekt drabbade. Men det är också för min egen skull, och detta inlägg är i sanning för min skull. Idag vill jag lyfta min mamma, då hon alltid lyfter mig.

Min mamma kämpade mot sin cancer och vann. Min mamma tar hand om sin familj oavsett hur mycket det ibland kostar henne. Min mamma slutar aldrig att släppa in nya människor i sitt hjärta. Min mamma ger så mycket av sig själv att jag ibland funderar om det finns någonting kvar till henne själv. Min mamma är den modiga människan jag vet. Min mamma älskar helhjärtat – och livet ut.

Livet har gett både mig och min mamma mer än vad vi förtjänar. Svårigheter, sjukdomar, avvikelser. Berg att bestiga varenda dag. Hon har aldrig förtjänat den behandlingen som jag stundtals har gett henne. Och stundtals har jag funderat på om jag förtjänat hennes kärlek. Men jag vet att jag förtjänar den, för jag vet att jag är värdefull. Det har hon lärt mig.

Älskade mamma. Tack för att du alltid varit där. Och tack för att du alltid kommer att vara här för mig. Tack för alla gånger du gått i strid för mig. Tack för alla gånger du svalt din egen reaktion på min reaktion. Och tack för att du anstränger dig allt vad du kan för att svälja din reaktion så tyst du kan. Tack för att du accepterar min funktionsvariation. Tack för att du älskar mig.

Min misofoni är mer än någon av oss har förtjänat. Och för detta, och otaliga andra anledning, kommer jag alltid vara evigt tacksam gentemot dig.

Jag älskar dig.

Published by

7 thoughts on “Mer än vad någon av oss förtjänar

  1. Hej Kajsa, jag har lidit utav har mot ljud sen jag var i 11års åldern. Jag är nu 15 år och först för ett år sedan fick jag veta vad det var för fel på mig. Att jag har misofoni. Jag har kännt mig väldigt ensam i detta, ingen förstår, aldrig hittat någon med samma problem och nu stötte jag på din blogg. Jag vet inte om du kommer läsa detta men det skulle betyda otroligt mycket om jag på något sätt skulle få kommunicera med dig om detta. Jag har ingen annan att vända mig till, har gått till ett flertal psykologer o terapeuter men inget har hjälpt

    1. Hej Johanna! Vad jobbigt för dig att du mått dåligt så länge, och ännu tråkigare att du inte lyckats få hjälp – fast du modigt har försökt! Självklart kan vi prata, jag mejlar dig på momangen. Kom ihåg, allt kommer att lösa sig. Lovar!

  2. Hej!
    Läste om dig och misofoni i HD i dag! Du gjorde min dag!
    Jag är 67 år och har lidigt av detta sedan jag var 10-12 år!
    Har aldrig förstått varför jag kan känna hat och ångest för att folk äter! Har aldrig sagt något då jag alltid tyckt att jag är tokig!
    Nu förstår jag, allt du skriver stämmer! Tack! //Pia 🙏

    1. Kära Pia! Vad fruktansvärt att du lidit av detta i så många år utan att ha insikt i vad problemet varit. Och jösse namn vad skönt att du börjat hitta mer information och förståelse för det nu. Tack så hemskt mycket för att du skriver till mig, det gör otroligt gott i mig. Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *