Med skuld och skam som enda sällskap

Fredagsmyset har funnits längre än både tacotraditionen och kycklingreklamen. Jag vågar nästan påstå att så länge helgen funnits som ett socialt fenomen har familjer passat på att lägga ner lite extra tid, energi eller pengar på sina fredagskvällar. Något som alla tycker är gott, följt av den obligatoriska chipspåsen framför vilken familjeunderhållning det än var som visades klockan åtta på de stora kanalerna. Min familj var inget undantag. Min pappa och jag åkte ofta och handlade på fredagen. Han och min mamma hade skrivit en inköpslista och jag ville alltid följa med. Menyn var bestämd och förväntningarna började byggas. En lång vecka på jobb och i skola började äntligen gå mot sitt slut, och vilken sekund som helst skulle veckan ersättas mot helg.

Förväntningar är förödande. Med förväntningar kommer ofta press, och i pressade situationer är det ofantligt mycket lättare att det går fel. Sedan min misofoni blommade upp 1999 gick det ofta fel för mig på fredagskvällar.

Det som utgjorde det officiella startskottet för helgen var när jag och pappa kom hem från affären. När vi baxade in god mat, chips och en hel back med läsk och mineralvatten visste vi att det var dags att fira helg. Under tiden vi handlade hade oftast mamma städat av huset och satt nya ljus i ljusstakarna. Jag och min syster fick vars en läsk och mina föräldrar började förbereda middagen. Pappa körde igång en skiva och mamma tog fram tilltugg som ”kökslaget” kunde mumsa på under tiden vi lagade mat.

Här började pressen stiga. Alla var glada, alla såg fram emot kvällen. Men inuti mig steg pressen och ljuden började kosta mer energi än vad jag vid tillfället kunde avvara. Människor som ler tuggar oftare med öppen mun, visste ni det? Och det gjorde ont i mig. Men fortfarande hade jag energi att hantera det. När energin började tryta gick jag in på mitt rum för en stunds stillhet. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att stänga dörren om mig, hur frånvaron av kroppsljud gav mig ett lugn som inget annat kunde. Den stigande stressen och pressen av att alla var så glada. Över att även jag ville orka vara glad. Varför kan det inte bara fungera en enda jävla gång? Varför kunde vi inte bara få lov att vara glada?

När det är dags för mat andas jag djupt, höjer musiken en bit och gör mitt absolut bästa för att både ha det trevligt själv, men framförallt att inte förstöra för min familj. Någon sänker musiken lite och vi sätter oss vid bordet. Jag blir stressad och äter fort. Kanske om jag äter tillräckligt fort och tuggar min egen mat så intensivt jag bara kan så hör jag inte när alla andra äter? Men stressen och pressen nådde sorgligt ofta en punkt då jag helt enkelt inte klarade mer. Det kunde vara vad som helst som fick min bägare att rinna över. Ett särskilt högljutt smaskande. Någon som sörplade till. Hunden som hostade. Vad som helst och jag klarade inte mer.

Min lösning var enkel, jag gick på toa. Ursäktade mig i panik och kastade mig från bordet. Min logik var att ingen skulle veta vad jag egentligen gjorde, för du får ju alltid gå på toaletten. Allt för att de inte skulle veta vad jag höll på med, allt för att jag inte skulle förstöra kvällen. Men självklart förstod min älskade familj vad som var i görningen. Det var ingen slump att jag vid ett stort antal middagar kastade mig på toaletten i vild panik och blev färdig först när de började duka av. Otroligt genomskinligt, men där och då var det mitt enda verktyg.

Jag ville inte förstöra fredagskvällen. Kvällen vi alla längtat efter. Men jag stod ta mig fan inte ut där vid middagsbordet. Förväntningarna och pressen var mig övermäktig och alla ljud skapade en ofattbar ångest. Då saknade jag helt konstruktiva verktyg och kunde inte göra annat än att fly bort från det som gjorde ont. Få minnen är så tydliga från min barndom som de kvällar jag spenderade gömd på toaletten, med brännande skuld och skam som sällskap.

Idag gömmer jag mig inte på toaletten längre. Inte för att matsituationer inte triggar mig längre, utan för att jag har andra verktyg jag kan använda idag. En annan erfarenhet och ett annan möjlighet att hantera min misofoni. När jag skriver detta är det fredagseftermiddag. Jag sitter på ett café och skriver. Efter detta ska jag gå och handla mat till kvällens middag. Eftersom det är fredag ska jag lägga ner lite extra tid på måltiden, som jag kommer att dela tillsammans med min rumskamrat och tillika bästa vän. Jag kommer sitta tvärsöver bordet från honom och äta, skratta och prata.

Och jag kommer inte gå och gömma mig på toaletten.

Published by

5 thoughts on “Med skuld och skam som enda sällskap

  1. Alltså.. så bra skrivet. Jag fick själv misofoni när jag var runt 8-10 år och kommer såväl ihåg den känslan du beskriver. Familjen uppkrupna för fredagsmys, chips och dipp, och läsk framställda. Och det enda jag kan koncentrera mig på är pappas stentugg till tuggande och mammas äckliga sväljljud när hon dricker. Det här har ju eskalerat och förföljt mig sedan dess, precis som för dig och en massa andra människor, men det är inte förrän på senare år jag förstått att det faktiskt är ett avvikande beteende med ett eget namn. Numera har jag hittat mina strategier, men också undvikande av situationer. Bio är jobbigt. Bibblan är jobbigt. Lugna middagar utan musik är jobbigt. Men för det mesta funkar det ganska okej i vardagen numera, helt beroende på vilket humör man är på, precis som du skriver.
    Hur som, tack tack tack för en bra blogg om ett jobbigt tillstånd som inte bara vi, utan också våra anhöriga drabbats av.

    1. Tack Anna Maria! Wow, jag blir berörd av att du skriver till mig. Du är väldigt snäll och generös. Och heja dig som lärt dig att hantera det lite. Det är ju som du säger, vi måste ha både strategier men också vara kloka nog att undvika vissa situationer – hur tråkigt det än är. Har du tips på ämnen jag kan skriva om? Eller har du frågor? Oavsett, hoppas att du stannar kvar och fortsätter läsa <3 Hälsar, Kajsa

  2. Tack för att du delar med dig av detta! Känns så bra att veta att en inte är ensam att känna såhär. Min misofoni brossade upp för drygt 20 år sedan och har blivit allt värre och värre. Vad finns för knep och verktyg för att ta till för att fungera i vardagen?

    1. Hej Anna! Jag har ganska många knep efter 18 års erfarenheter. Jag har skrivit ganska mycket om detta i bloggen, så min bästa rekommendation är att kika igenom den. Annars rekommenderar jag att du skaffar riktigt bra brusreducerande hörlurar. Eller åtminstone riktigt bra hörlurar. Sov bra, äta bra, motionera. Det klassiska. Ge dig tid att promenera själv, hitta pauser i vardagen för att ha energi att hantera resten av tiden. Hoppas jag kan vara till hjälp! Hälsar, Kajsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *