Knutna nävar och öppna händer.

Detta blir mitt femte inlägg. Jag har bemött svåra situationer, presenterat mitt problem och beskrivit flera situationer där jag blivit provocerad av människor som inte menat någonting illa. För det är en regel, snarare än ett undantag, att jag påverkas av människor som inte har den blekaste aning om att de gör någonting som jag uppfattar som jobbigt. När jag skriver i denna blogg öppnar jag upp en del av mig som få haft insyn till tidigare. Jag pratar sällan eller aldrig om detta, inte ens nu när jag öppnat upp för hela världen att se. Därför blir jag lite ställd när människor i min omedelbara och inte så omedelbara närhet ber om ursäkt till mig. Klasskamrater, släktingar, bekanta. När jag skriver dessa inlägg så tänker jag att jag skriver dem riktade mot en helt anonym och okänd personas. Jag har inte riktigt tänkt på att många av er som läser är folk som faktiskt finns i mitt liv på ett eller annat sätt.

Men snälla älskade ni, be inte om ursäkt. Det absolut sista jag vill är att skuldbelägga, eller att peka ut människor som jag reagerat på. För det är absolut så jag vill att ni ska tolka det: ni gör inte mig illa, jag reagerar på er. Och det är en enorm skillnad. Jag ser kärleken och omsorgen i en ursäkt, men jag vill inte ha den. Jag går inte ut på mitt korståg med knutna nävar, jag går med öppna händer. Ta min hand och håll lite extra hårt, men tro inte att jag kräver någonting annat av er.

Men som ni vet har alla regler ett undantag. Och med denna omväg vill jag närma mig dagens egentliga ämne: alla de gånger då människor i min närhet vetat om min problematik och använt den mot mig. Från er finns det en ursäkt att hämta, från er finns en skuld och mot er går jag med knutna nävar.

Ni i högstadiet som medvetet åt chokladbollar med öppen mun för att ni inte ville ha mig där. Ni som tuggat tuggummi med öppen mun mot mig för att jag ska backa. Ni som skrattat åt mig. Ni som hånat mig. Ni som skuldsatt mig. Du som använt min funktionsnedsättning för att rättfärdiga att lämna mig. För er finns det ursäkter att hämta. Men ändå inte. För jag vill inte ha någonting från er alls.

Det här kan dessvärre de flesta av oss med osynliga funktionshinder känna igenom oss i. Pojken i klassen som inte kunde koncentrera sig. Flickan som stannade hemma för att slippa hålla presentation. Pojken som alla skrattade åt när han inte kunde läsa högt på lektionen. Flickan som var extrovert. Pojken som var introvert.

Det är av denna anledning som jag skriver. Denna anledning som jag öppnar den här dörren jag kämpat så för att hålla stängd i alla dessa år. Det är inte för att få en ursäkt från alla er som absolut aldrig menat mig illa. Det är inte ens för att få upprättelse från alla er som menade mig illa. Det är för att visa att vi med dolda funktionshinder finns och får lov att finnas. Precis och exakt som vi är.

Published by

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *