Just keep swimming

Jag var på gymmet häromdagen. I en timme lyfte jag tungt och snabbt, arbetade snabbt upp både hög puls och mjölksyra i mina muskler. Enkelt sagt försatte jag mig i en situation som fick mig att tvivla på alla beslut jag tagit som lett mig till den stund jag för närvarande befann mig i. På min enda sovmorgon den veckan. Jag vet, vem gör så mot sig själv? När jag var nära att ge upp och ge vika för tyngden skrek vår instruktör på oss.

“Det är när det känns, men vi fortsätter att jobba, som vi blir starka.”

Livet är tufft. Med och utan misofoni. Varje år, varje månad, varje vecka, möter vi svårigheter. Kanske varje dag. Sedan jag kom hem till Sverige har livet varit enkelt, men svindlande svårt samtidigt. Att flyga från andra sidan jorden tar en evighet, men att komma hem tar ännu längre tid. Att vara en främling i din stad är en konstig känsla, mycket kanske ser likadant ut, men inget är riktigt som du lämnade det.

Jag lever fortfarande hemma hos en mycket kär vän. Hon har varit en av mina allra närmsta sedan seklet var ungt, och jag tror aldrig vi har varit så nära och haft det så bra ihop som vi har nu. I jakten på drömjobbet hittade jag ett alternativ, som jag till min förvåning tycker mer och mer om för varje dag som passerar. Det är inte vad jag ville, men det är någonting jag kan arbeta på och utveckla framåt. Det är någonting, i alla fall.

Det är bra. Men det är en energikrävande vardag. Jag har inget eget hem. Hur fint och bra det än är här, sover jag på ett golv. Förhåller mig till en annan människas schema och ljud. Sliter som ett djur på ett jobb som har utmanat mig mer än vad jag trodde att det skulle. För en människa med en (potentiellt) neuropsykiatrisk (garanterad) funktionsnedsättning är mitt liv både motvind och uppförsbacke. Målbilden är tydlig, men vägen dit är både längre och otydligare än vad jag hoppades på den där dagen för några månader sedan då jag hoppade av tåget från flygplatsen med min backpack och en dröm om ett liv som var mitt.

En timmes bodypump och mina muskler darrade av ansträngningen. Mjölksyra gör ju så förbannat ont. Min instruktör skrek på oss, och insikter kan slå ner när en minst anar det. Så länge vi har ett tydligt mål spelar kanske inte vägen dit så stor roll? Utan det viktiga är att när det känns; när du är trött, när det bränner, när det gör ont, när du vill ge upp – att du fortsätter att jobba.

Det är så du blir stark.

Published by

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *