Inte idag, tack.

Idag tänker jag inte vara positiv. För idag är jag inte positiv. Idag är jag ledsen och förbannar min otur – varför var just jag tvungen att födas med misofoni?

Väldigt, väldigt ofta skriver jag positivt. Nästan provocerande positivt kan en tycka. Eller nja, jag tycker själv att jag ofta skriver om alla svårigheter som följer med en hemsk funktionsnedsättning, men jag försöker alltid lyfta möjligheter/lösningar och ge hopp – ”kan jag – kan du!”. Och min vanligaste fråga är hur jag lyckats ”komma över” min misofoni, hur jag kan hantera det så väl som jag gör. Men tyvärr måste jag göra er besvikna, och meddela er att jag inte alls kommit över det. Mina reaktioner är förvisso ändlöst mycket lättare att hantera idag än vad det var för tio år sedan, inte för att tala om för 15 år sedan. Men det gör fortfarande ont. Jag kämpar fortfarande. Och jag misslyckas fortfarande.

Så idag skriver jag om hur jag misslyckas.

En stor anledning till att jag valde att åka till Vietnam var för att en vän rekommenderade mig att åka hit. Hon talade så otroligt varmt om landet i allmänhet och en stad i norra Vietnam, Sapa, i synnerhet. Här har du möjligheten att bo tillsammans med en traditionell Hmong-familj, vandra i bergen tillsammans med dem och bo hos dem i deras hem. Du gör allt med dem – sover, pratar, skrattar och äter. Och här har vi det jävliga. I skrivande stund sitter jag hos ”min” familj, där jag snart ska spendera min andra (och sista) natt. Jag har en hundvalp i knät, är trött i kroppen efter en dags underbart vacker vandring i bergen, har en kopp te bredvid mig och solen börjar sakta gå ner. Det är så olidligt vackert och speciellt. Men jag vill bara härifrån.

Människor från Vietnam smaskar. Sorry, det bara är så. De har ett väldigt speciellt rörelsemönster när de tuggar: vidöppen mun vid varje tuggning, och ett sug i munnen som släpper varje gång de öppnar munnen. Detta är ingenting som jag är ensam om att upptäcka, utan någonting som jag uppmärksammat att andra backpackers också märkt av. Alla äter likadant, alla trycker ifrån och gapar. Och jag vill bara dö. Ärligt talat, det är så jävla jobbigt. Jag kämpar mig blodig (om det går att kämpa sig blodigt, rent mentalt) varenda dag och jag försöker hålla det ifrån mig. Det är kulturellt, och har inte ett dyft med mig att göra. Men jag har så svårt att hantera det. Så svårt, och det gör mig förtvivlad. Fight or flight rycker i hela min kropp.

Sista delen av inlägget skrivs efter att jag kommit tillbaka från familjen, i denna skrivande stund sitter jag på ett café med mina hörlurar i öronen och en kopp kaffe bredvid mig. Och jag är nedstämd. Att bo med familjen var både en vinst och ett misslyckande. Jag gjorde det, reagerade inte så att de märkte det. Men jag tvingades gå undan ett par gånger, hyperventilerade nästan (när ingen såg) och ja, jag led. Det var med tårar i ögonen som jag somnade den sista natten. Detta som jag sett fram emot så mycket, och jag uppskattade det inte fullt ut. Så tyvärr, jag har inte ”kommit över” min misofoni. Jag lider fortfarande, kan fortfarande bete mig som en skitstövel och upplever fortfarande stunder där min misofoni fullständigt tar över mitt mående. Jag förbannar fortfarande min lott här i livet. Orättvisan svider fortfarande. Så idag är jag bara ledsen.

Den enda klokhet jag kan erbjuda idag är att bakslag är en del av livet. Och misslyckanden är en del av att vara människa. Trots mina stora ord här i bloggen, så är jag faktiskt bara en helt vanlig människa. Ibland orkar vi inte kämpa, ibland kapitulerar vi inför allt det där som är så jävla jobbigt. Ibland låter vi känslorna ta över, och ibland är vi bara jävligt ledsna.

Och det är okej. För känslor är inte farliga.

Published by

2 thoughts on “Inte idag, tack.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *