Hur allt började.

Min barndom var provocerande lycklig. Herregud, den var så lycklig så delar av mig har sörjt dess avslut ända sen jag var tvungen att acceptera mig själv som vuxen. En lycka som nästintill agerat hämmande i min utveckling. Drömsk skånelänga med katter, hund, världens bästa storasyster och en mamma och en pappa vars kärlek till mig jag aldrig har tvivlat på. Min familj har aldrig haft mycket, men summan av allt vi har haft har alltid adderat till mer än vad jag någonsin kunnat önska mig.

1999 ändrades allt.

Eller nej. Allt ändrades inte. Min barndom var fortsatt lycklig. Men jag ändrades och en del av min barndom tog för evigt slut.

Hösten 1999 hörde jag min mamma äta för första gången. Eller snarare, när jag hörde min mamma äta hösten 1999, blev jag äcklad för första gången. Vi åt middag tillsammans som familj, som vi gjorde i princip varje kväll. Jag kommer ihåg denna första kväll tydligt, för den förändrade mitt liv oåterkalleligt. Jag kommer inte ihåg vad vi åt, vilken dag det var, vilket väder det var, eller vad jag hade på mig. Men jag kommer ihåg att när jag upplevde ett obehag som orsakades av min mammas ätande  tog en del av mig slut och åts upp av ett sedan dess evigt dåligt samvete. Hur kunde jag, som älskade min mamma mest av alla i hela världen, kunna känna äckel av att höra hennes ätande? Vilket monster var jag egentligen?

Några dagar senare hände det igen. Och den gången blev jag rädd på riktigt. Jag vågade fråga mamma om det var någonting som hänt henne. Hennes svar var att hon hade ont i en tand, hon hade ilningar och det var säkert därför. Men hon blev bekymrad av min fråga och min nyväckta skam växte dramatiskt med tiden. För det blev inte bättre. Det handlade inte om min mammas ilande tand – det handlade om mig. Det var mig det var fel på. Vid denna tidpunkt var jag 12 år gammal och skulle snart fylla 13. Min strategi för att klara av detta obehag var minst sagt undermålig. Jag försökte ignorera det, sätta mig längre bort från mamma när vi skulle äta och jag försökte till och med att hetsäta det vi skulle äta för att matstunden skulle ta slut så fort som möjligt. I denna process sårade jag min mamma och min familj. Någonting som resulterade i ett sår inuti mig som aldrig riktigt läkt. Inte ens idag är det såret läkt. Jag skämdes något fruktansvärt och har fortsatt att skämmas mer eller mindre varje dag i 17 års tid. För det slutade inte. Det blev värre i den aspekten att jag började reagera på fler och fler personer, fler och fler ljud. Idag lever jag med den fulla vetskapen om att jag har ett funktionshinder, det som förr i världen kallades för handikapp. Men mitt funktionshinder är osynligt, för det sitter i mitt huvud. Exakt vad som är fel vet jag inte, för misofoni finns inte än. Men att mitt tillstånd hindrar min funktionalitet, finns det inga tvivel om.

Det jag vet idag, som jag inte visste för 17 år sedan, är att jag har inte valt detta. Jag var ingen dålig människa och jag önskade inte min familj illa. Jag har kanske ett fel i min hjärna, men verkligen inte i mitt hjärta.

Idag är jag 28 år gammal och väljer att bryta tystnaden och sluta skämmas. Jag väljer nu att gå ut ur garderoben och berätta om mitt funktionshinder. Här kan ni varje vecka läsa ett nytt inlägg om mitt liv med misofoni.

Published by

10 thoughts on “Hur allt började.

  1. Jag hänger med! (Och har en sambo, svåger och en f.d. svärmor som alla tuggade maten på ett särskilt sätt .., fort-fort-fort .., och jag hör inget annat ,-)

    1. Hej Elisabet! KUL att du hänger med! Och fy vad jobbigt med speciella tuggare, det blir ju bara ännu värre när det är människor man älskar. Men du är varmt välkommen hit 🙂

  2. Hej fina du!
    Vad glad jag blev då jag hittade din blogg! Du måste hjälpa mig! Säg att du vet någon form av terapi eller vad fan som helst som kan lindra misfoni? Jag har precis köpt en lägenhet för tre miljoner som jag inte klarar att vistas i pga en musikspelande granne… Hjälp mig! Och kämpa på. Du är grym!

    1. Hej Moa! Oj, fy vad tråkigt för dig. Jag kan (uppenbarligen) relatera otroligt mycket. Jag pratar väldigt gärna med dig, och lovar att hjälpa dig allt jag kan. Du kan mejla mig på kajsa.lindqvist87@gmail.com – så kan jag fundera ut en lämplig plan för hur vi ska kunna hjälpa dig.

      Men du, jag lovar att det kommer kunna bli bättre. Du kan lära dig att hantera allt det som är jobbigt. Jag lovar!

  3. Hej Kajsa!
    Grymt att du skriver om detta. Jag har under en lång tid fått höra att jag är överkänslig osv, och att jag lätt stör mig på fåniga saker. Skulle tom vilja påstå att ett förhållande faktiskt blev extremt krävande pga min överkänslighet.

    Det är faktiskt med en viss lättnad som jag läste reportaget om dina besvär. Det gör nämligen att jag inte längre känner mig så konstig.

    Det mesta du beskriver är skrämmande likt mina känslor. Jag minns inte om du skrev något om att bli förbannad men jag kan bli vansinnig inombords. Så mycket att jag inte står ut och måste bita mig i händerna eller lämna stället eller tom gå och slå i nån vägg. ibland känns det som att människor med irriterande ljud dras till mig. Sitter just nu på jobbet ganska ofta nära en snubbe som har någon form av host-ticks. Så länga jag inte känner någon som helst stress så är det hanterbart men allra minsta stress och jag får panik och måste sätta mig någon annanstans för att inte haverera. Eller säga nått dumt.

    Anyways, kör hårt jag, lider med dig. Varje dag 🙂

    1. Hej Petter!
      Så skönt att läsa att min blogg kan hjälpa någon, det är ju verkligen målet! Och jag upplever, precis som du, väldigt mycket ilska. Det är en bubblande och totalt onormal ilska som tar över alla känslor och logiska tankar. Fruktansvärt faktiskt. Få tröst i att du inte är ensam, och att desto fler vi är som pratar om det – desto bättre stöd kan vi få av vår omvärld. Lider du med mig, lider jag med dig. Och jag håller tummarna för dig! /Kajsa

  4. ALLT DU SKREV OM BARNDOMMEN PASSAR PRECIS IN PÅ MIG!

    Samma ålder, grejjen med mamma, självhatet osv. Jag är också 28 år nu!

    Fick diagnosen för bara två månader sedan, men har haft den sedan 12 års ålder. Nu börjar jobbet med att acceptera och berätta!

  5. Jag har i ca 40 år försökt sätta ord på ”känslan” som jag aldrig upplevt i någon annan situation. Och jag tror mig ha ett någorlunda svar, jag har som tur är aldrig upplevt detta men….. om jag blev fastbunden och tvingad att se på när någon nära torterades….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *