Hösten, värmen, framtiden!

Sommaren kom, försvann, och kom igen. Här i Malmö är det 25 grader och sol samtidigt som jag sitter inomhus och skriver detta blogginlägg. Ganska enastående. Det är den 14 september, men värmen trycker som aldrig förr.

Sedan vi hördes av sista har jag börjat ett nytt jobb och varit mer upptagen än vad jag någonsin varit tidigare. Kanske beror det lite på att jag inte riktigt avslutat mitt förra jobb än. Det kan ju aldrig vara dåligt att ha fler jobb att ”falla” tillbaka på. Eller hur?

Inför dagens inlägg funderade jag länge på vad jag skulle skriva. ”Ledigheten” var välbehövd och jag har haft lite dåligt samvete över hur lång mitt uppehåll blev. Jag hoppas att jag inte tappat alltför många av er.

Men nu är jag här. Redo för en spännande och utmanande höst! Men berätta för mig, vad vill ni läsa om? Vad vill ni att jag berättar för er om mig och min misofoni?

 

Hör av er, så lovar jag att höra av mig igen. Snart!

Trevlig höst y’all!

Published by

6 thoughts on “Hösten, värmen, framtiden!

  1. Hej, måste säga att du har en väldigt intressant blogg!
    Jag ska skriva om misofoni i mitt gymnasiearbete och jag undrar om jag skulle kunna få komma i kontakt med dig och ställa några frågor om ämnet?
    Tack på förhand,
    Signe 🙂

    1. Hej Signe!
      Tack så hemskt mycket. Du får absolut ställa frågor till mig, jag ska göra mitt bästa för att svara så ordentligt jag kan. Leta upp min sida på Facebook ”Mitt liv med Misofoni” så kan du kanske skriva till mig där?
      Hälsar, Kajsa

  2. Hej! Jag hittade just din blogg. Jag har misofoni. Ingen har gett mig den diagnosen, jag bara vet det. Började HATA att höra min familj tugga när jag var liten. HATA. Just medan de tuggade hatade jag dem, äcklades av dem. Gick hos skolkuratorn för det utan framgång, för hon fattade ingenting. Nu är jag 30+. Klarar inte att sitta i soffan och äta chips med min sambo, för jag orkar inte höra honom tugga. Pendlar, och min dag är förstörd om jag har glömt hörlurarna hemma för FRIKKIN ALLA äter på tåget! Har lite gett upp hoppet om att slippa ha det så här, men det är ju väldigt jobbigt. Det påverkar mitt liv varje dag, och min relation med de jag älskar. Vill gärna höra mer, bara. Vardagen ur en misofons perspektiv, liksom. Hur påverkar det dig i din vardag? Hur hanterar du det? När började det? Skönt att känna sig mindre konstig och ensam. Tack för att du finns!

    1. Hej Erika!

      Jag tar mig friheten att skicka iväg ett mejl till dig. För övrigt rekommenderar jag att läsa gamla inlägg jag skrivit. De beskriver nästan alla frågor du ställt.

      Och ge inte upp hoppet! Det kan och kommer bli bättre, jag lovar. Allt handlar om inställning och verktyg <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *