Hjärtat, hjärnan och magkänslan

Många frågar mig hur jag har lärt mig hantera min misofoni. Många frågar även hur de själva ska kunna lära sig att hantera sin misofoni. Detta är mina vanligaste frågor, utan några riktiga konkurrenter. Därför är det så himla tråkigt att det är just dessa frågor som jag inte riktigt kan svara på. Eller snarare, det finns inget enkelt svar. Jag har varken gått i terapi eller fått medicin. Inget program att följa, ingen förebild som väglett mig. Kära tid, jag betvivlar ofta huruvida jag lärt mig hantera min misofoni över huvud taget. Dock har jag nu insett att jag faktiskt blivit en förebild och har på grund av detta funderat otroligt mycket på hur jag lyckats lära mig att hantera min misofoni så bra som jag gjort. Därför ska jag i dagens inlägg försöka bryta ner mina tankar till någonting konkret.

Det stora problemet med misofoni har, enligt min mening, väldigt lite med ljud att göra. Ljuden kommer aldrig att försvinna, för människor låter. Det är bara så det är. Ingenting jag varken kan eller vill göra någonting åt. Problemet sitter i min reaktion på ljuden. Om ljuden är symptomet, så är min reaktion problemet. Det är oftast det jag trycker hårdast på när jag berättar om misofoni eller pratar med människor som av olika anledningar är intresserad av min blogg – att skulden, skammen och ångesten är det absolut värsta. Skuld, skam och ångest är väldigt starka känslor. Även min grundhantering av problemet, fight or flight, är starka känslouttryck. Känslor är svårt att hantera och förstå, för känslor är inte logiska. Så jag hanterar min misofoni genom att hela tiden försöka förstå mina känslor, och lära mig att urskilja mina känslor från mina tankar. Lättare sagt än gjort.

Jag tänker med min hjärna. Där bor den kognitiva delen av mig och om det är någon del av mig som ska kunna vara logisk bör det rimligtvis vara den. I hjärtat känner jag. Där bor en annan del av mina upplevelser och är den (i min ringa och icke-medicinska bedömning) minst logiska delen av mig. Men den viktigaste aspekten av mig är min mage. Det är genom min magkänsla som jag filtrerar det som mitt hjärta och min hjärna formligen skriker åt mig i en pressad situation. Det är min mage som visar mig vägen. Vi kan kalla det vad som helst; magkänsla, instinkt, insikt. Och det är min bästa vän och vägledare här i livet.

I många, många år levde jag ett liv som inte gjorde mig lycklig. Jag la ner otroligt mängder energi för att förtrycka min magkänsla, ignorera den och arbeta så hårt jag kunde för att övertyga både mig själv och människor runt mig att jag var nöjd. Att jag levde ett liv som uppfyllde allt det där jag ville. En dag rycktes mattan bort under mina fötter och hela jävla livet rasade samman. Ingenting av det som hände då är relevant här och nu, men den stora vinsten i detta var att jag återfick min magkänsla. Eller snarare, jag började lyssna och lita på mig själv. Ett stort genombrott för mig och min förmåga att hantera min misofoni.

Nu kan jag bryta ner de känslor som ett triggerljud skapar inom mig. Jag kan kognitivt förstå att mannen bakom mig i kön inte smaskar för att göra mig illa. Den känslan som uppstår i mitt hjärta förstår jag bättre med min hjärna. Och min magkänsla berättar för mig att jag absolut inte får vända mig om och fräsa på honom. I andra situationer, exempelvis när jag är på ett tåg och en tjej tuggar tuggummi i min närhet, kan jag bli vansinnigt arg. Känslan exploderar inom mig. Men min hjärna vet att mina känslor inte är tjejens problem. Då berättar min magkänsla för mig hur fel det skulle vara av mig att säga åt henne hur äcklig jag kanske tycker att hon är. Då berättar min magkänsla för mig att det bästa jag kan göra nu är helt enkelt att byta sittplats på tåget.

Och när jag överväldigas av skam kan min mage berätta för mig att jag inte är en dålig människa. Bara för att jag känner och upplever att människor runt om mig är äckliga/attackerar mig och bara för att jag vill fräsa/kasta ilskna blickar/attackera/fly så fort jag kan, betyder inte det att jag är en dålig människa. Däremot är jag en riktigt jävla dålig människa om jag agerar på mina känslor och mot min magkänsla. Det är mina handlingar, inte mina känslor, som avgör huruvida jag är en bra eller en dålig människa.

Starka känslor är svåra att rationalisera. Men det är mitt enda val. Bryta ner mina tankar och impulser, försöka rationellt förstå att mitt problem inte alls är andras problem. Lyssna på min magkänsla som berättar för mig vad som är rätt och vad som är fel. Följa den och lita på att den leder mig rätt.

Så mitt råd till er, mina älskade med-misofoner, är att tänka er väg genom era stora svåra känslor och låta magkänslan leda er ur allt det där som känns omöjligt. Det är inte farligt att känna. Det är inte liv och död. Det är reaktioner inom er, och det är ni och bara ni, som har förmågan att hantera dessa. Det här är nästan omänskligt svårt, att sakta ner farten och tänka er väg genom den panik och den ångest som ljuden skapar inom er. Men ni kan det, ni måste bara öva och fortsätta kämpa.

 

En dag i taget. Ett ljud i taget. En känsla i taget.

Published by

2 thoughts on “Hjärtat, hjärnan och magkänslan

  1. Fick just ett sms av min sambo… ”Slå på P4 om du kan!”
    Hann inte med hela intervjun, men en bit. Ska läsa in mig på din blogg vid tillfälle (stjäl en bit arbetstid för att skriva här nu :-)) Jag har själv svårt för vissa ljud, klockor som tickar, smaskningar… men inte så farligt. Läste om ordet misofoni för nåt år sedan, och har skämtat lite om att jag faktiskt har en åkomma som gör att det blir jobbigt. Men, efter att vår dotter mådde dåligt en period, så utvecklade hon en känslighet för just ljud som kommer vid måltider. En del dagar går bra, en del dagar är just måltiderna svåra. Vi har trott att det varit mycket pjosk, men inser nu att hon verkligen tycker att tuggljud/smaskningar är jobbiga. Speciellt frukostarna, då hon är lite tröttare, då kan hon en del dagar bryta ihop. Härligt då med en syster som konstant pratar med mat i munnen 🙂 Ska tipsa henne om att kanske ha musik i öronen medan hon äter….Ser fram emot att läsa din blogg!
    Med vänlig hälsning
    Karin

    1. Hej Karin! Vad roligt att du hittade hit 🙂 Jag förstår att det kan tolkas som pjosk eller att människan i fråga är neurotisk, men det är på riktigt och det är otroligt krävande. Underbart att er förståelse ökar! Då kommer er dotter troligtvis att få enklare att hantera sin misofoni. Ibland är lite förståelse allt som krävs! Trevligt läsning! Hälsar, Kajsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *