Ett tungt lock att lyfta

Det finns en aspekt om misofoni och dess händelseförlopp för drabbade som jag inte har berört än. Vilket i sig är lite anmärkningsvärt, då jag skrivit kontinuerligt i över ett år. Det tangerar nära det alltid så centrala fenomenet skam, men inte förrän idag har jag vågat ens tänka tanken på att skriva om det. Det måste få finnas gränser, helt enkelt. Men gränser är skapade, och allt som är skapat reproduceras i någon mening. Så idag sticker jag ut hakan rejält, och hoppas att det kan komma någon till nytta. Vad jag tänker skriva idag skäms jag över. Därför är det rimligtvis okej om jag inte blir bemött med förståelse och tolerans – jag dömer mig själv, därför kan jag inte klandra någon annan för att göra detsamma. Däremot hoppas jag att ni ställer frågor innan ni dömer, för det är förståelse som allt handlar om. Min förhoppning är att starta en diskussion, där fler röster kan bli hörda och vi kan skapa förståelse för varandra. Tillsammans.

 

Jag triggas olika mycket av olika ljud. Men också olika mycket av olika människor. Och här kommer det. Det finns kategorier av människor som av fysiska skäl låter mer än andra kategorier av människor. Detta är helt rimligt. Men det finns också olika kategorier av människor som vi dömer hårdare än andra, baserat på deras hudfärg, sexualitet, funktionalitet och utseende. Detta är helt orimligt.

Jag triggas mer av icke normativa människor än vad jag triggas av normativa människor. Jag triggas mindre av människor som ser intelligenta ut. Jag triggas mer av en människa som inte är normativt vacker. Jag triggas mer av en människa som inte har normativ hudfärg. Jag triggas mindre av människor som är smala. Detta gör jag inte medvetet, detta är någonting som vi alla gör. När vi går genom livet och ser andra människor värderar vi dessa, på ett eller annat sätt. Det är inte en regel hos mig, men det är en tendens. En tendens som kan liknas vid ändlöst andra tendenser hos normativa människor, en tendens som finns överallt.

I denna blogg skriver jag ganska lite om min bakgrund. Främst för att det inte finns något syfte med det. Så många av er vet inte om att jag är utbildad genusvetare, har varit aktiv inom feministiska kretsar och är uppväxt i ett politiskt vänsterbeläget hem. Sammanlagt har jag studerat eftergymnasialt i sju år och har i dagsläget inte en kandidatexamen, utan tre stycken. Detta skriver jag absolut inte för att skryta eller för att försvara mig. Jag skriver det för att visa att jag har mer än god kunskap och insikt i ämnen som rör diskriminering och sociala strukturer i samhället. Detta inlägg visar tydligt att bara för att vi har kunskap om de sociala strukturer som vi lever inom, betyder inte det att vi kan ställa oss utanför och därmed inte påverkas. Däremot kan vi stå inom strukturerna, vara medvetna om dessa och försöka påverka dem efter bästa förmåga.

Jag är inte en rasist. Jag ser inte ner på människor som inte ser normativa ut. Men jag föddes in i ett samhälle som har normer som premierar vissa människor, och som diskriminerar andra. Enkelt sagt, jag har genom min uppväxt och mitt liv fått lära mig av samhället att vita, smala, snygga, smarta människor är oändligt mycket bättre än alla andra. Detta har påverkat mig, precis som det påverkat dig som läser detta. Jag har rasistiska undermedvetna tendenser, jag har ett föredraget skönhetsideal. Det har du också.

Att erkänna eller att våga se vår del i det strukturella samhälle vi lever i gör oss inte till dåliga människor. Jag är inte en dålig människa, jag är bara en människa. En människa som rationellt har stor kunskap och förståelse för mänskliga rättigheter. Som har dedikerat år av mitt liv för att bekämpa diskriminering i samhället. Men irrationellt och undermedvetet formas mina tankar av faktorer som jag inte kan kontrollera. Jag vill inte göra skillnad på folk och folk, utan jag vill hela tiden sträva efter att vara en så icke dömande och (enkelt sagt) trevlig typ som möjligt. Första steget mot förbättring är att se och erkänna sina brister.

Misofoni finns inte som en erkänd diagnos än. En anledning till detta är såklart att vi inte har kunskap om vad och varför misofoni är. Varför kan ljud skapa sådan oro och panik? Varför är jag drabbad? Varför drabbar just dessa ljud mig? Hur reagerar jag? Hur reagerar du? Hur stor påverkan har yttre faktorer? Hur stor del av misofoni är rakt av medicinskt? Och varför i hela friden skäms vi så? På grund av dessa frågor, och många fler, måste vi våga prata om allt det där som är obehagligt. Vi måste sluta skämmas och börja äga våra handlingar. Utvärdera, lyfta behagliga och obehagliga fenomen. Det är först då vi förstår och i förlängningen kan hjälpa.

Det är på grund av skam som jag inte har pratat om detta tidigare. Men om det är någonting livet lärt mig så är det att tystnad skapar ingen förändring. Därför lyfter jag på detta obehagliga lock i hopp om att det kan hjälpa någon som läser detta. För om du som läser detta har aspekter av din misofoni som du skäms över/inte förstår/försöker dölja, så hoppas jag att vetskapen att du inte är ensam, kan ge dig tröst. Har du unika triggerljud? Associerar du ljud på ett sätt du inte läst om tidigare? Upplever du fysiska fenomen i kombination med ljud? Snälla berätta om dina upplevelser, här eller någon annanstans. Du är inte ensam.

 

Och tillsammans är vi alla mindre ensamma.

Published by

2 thoughts on “Ett tungt lock att lyfta

  1. Har också Misofoni och läser din blogg regelbundet- tack för alla kloka ord! Och tack för att du har förmågan att sätta ord på det som är så förbenat svårt att förklara. För andra och för sig själv.

    Jag har upptäckt – precis som du- att det är ”värre” med vissa personer. Men jag känner helt och hållet av bara personkemin. En person jag inte ”klickar” med får myyycket större effekt på mig. Har även börjat triggas av drick-ljud. Är så j—a ledsen över detta eftersom det var något jag verkligen gladde mig åt inte påverkade mig. Men NU! Helt plötsligt vid 35 års ålder. Slut på mysiga kvällar med Te i soffan- försöker att inte känna bitterhet men klart som in i att det känns orättvist! Hur mycket ska det ”sprida” sig?!

  2. Det här locket blir jag ledsen av. Både för din skull och min. Ledsen av flera aspekter. Både för att vi är lite lika i detta, men jag hade inte fattat det förrän nu :(. men jag inser att även yttre social miljö gör mycket hur vi ser andra människor, vilka filter vi använder. där jag ibland reagerar med förvåning att: vaddå tänker verkligen inte alla som mig.. (ego). Där jag tyckt att mitt uppväxtsätt är det sätt man tänker på. där jag förvånas negativt när andra bedömer annat. där jag ibland till min förvåning inser: hm ja varför ska mitt uppväxtsätt vara det rätta? Hm, nu slår mig en sak till i detta. Du pratar mycket mat. Eftersom din misofoni är inriktad på det mest. men du öppnar locket til en intressant sak.

    Jag inser också nu att jag stör mig på folk och mat. Inte smaskande. Men matvanor. Jag hade en pojkvän ett tag(nyligen). Men det tog slut av olika anledningar. Mycket för att jag inser nu att jag stör mig på honom, och hans vanor. Han gör inget fel eller smaskar eller krasar eller något sådant. Egentligen gör han väl allt rätt utan prut. Men det är ändå något jag stör mig på.
    han har också något handikapp, jag vet inte riktigt på vad sätt, men hans begåvning är inte riktigt som hos alla andra. Det är inget som märks jättetydligt. Men i egenskap av det har han absolut noll fantasi. Jag vet det är ju inget man kan hjälpa. men detta något stör mig. alltså han har ett handikapp för han får jobba på skyddad verkstad. Så det är inget jag bara säger för mig själv. Ibland märks det i hans interaktion med andra. Men pga hans så totala brist på fantsi tex så kan han inte laga mat. Hans diagnos skapar detta. Man brukar ju skämta och säga att någon inte ens kan koka ett ägg. Men det är verklighet här. Detta gör att han endast köper micromat.
    MEN det är detta som stör mig bla. för som du sa fredgasmys är en institution långt före tacos o kyckling på fredag. ja det är det, och även min familj gjorde som din.

    Man bröt av vardagen och gjorde helg. Det gör aldrig den här människan pga sitt hndikapp. Det kan vara blodpudding eller pölsa, ja vardagsmat 7 dagar i veckan. hur ska jag säga? det är inget fel på micromat eller man ska inte behöva vara Per Morberg. Det är liksom inte det som stör mig.

    Det som stör är just detta vardagliga. jomen visst kan man väl köpa micromat all dagar i veckan. men man kan ju köpa finare mat på helgen. Eller kanske kina hämtmat eller grekiskt eller från icas chark eller från pizzerian, ja du förstår? Så även om man nu inte lagar mat alls så kan det ju ändå finnas ”helg” sas. Men nä det är fiskbullar med hummersås även på helgen eller som jag skriver blodpudding osv. Jag tex dricker ganska mycket vätska till maten, nästan mer dryck än mat. Nä då påpekar han att det är fel att dricka så mycket som jag gör. MAN SKA dricka ett glas för så är det sagt. Det ingår i hans diagnos denna bokstavlighet och snävhet. Han kan liksom inte vidga vyerna och tänka en annan situation själv, utan nä det är precis som han är upplärd(fullvuxen över 50 år). Det går inte att rucka på det. utan är det så det är sagt så är det så. Det här kan störa mig ofantligt vissa dagar. inte jämt men ibland. så pass att jag kände nej det går inte att flytta i hop och bilda familj med honom. Kanske småaktigt och fult av mig? ja det är det säkert.

    Men ja jag irriterar mig på denna enkla vardaglighet så mycket vissa dagar. när jag själv är i harmoni så kan jag hantera det och inte bry mig. låt han vara som han är. men andra dagar kan det störa mig så jag blir sur på honom trots att han alltså inte gjort et enda smack fel egentligen. Men jag kan tyvärr inte låta bli. Detta handlar ju kanske att jag borde jobba med mig själv. men ibland blir jag så trött och elak på den tanken. varför är det altid bara en själv som ska jobba med sig+ Har inte andra också skyldighet att jobba med sig själva och ”skärpa” till sig ibland. Varför ska det bara vara jag jag jag hela tiden?
    så ja jag känner igen din tankegång i detta med att öppna locket här faktiskt. För hur kan man störa sig bara på en sådan sak? Kan och kan; jag gör det tyvärr. Helt oädelt och småsint fult, men nej jag kan heller inte bättre ibland fast jag definitivt borde. Så förlåt mig… men nä jag kan inte.. 🙁 och jag är verkligen inte stolt över mig själv, men tyvärr jag kan inte bättre ibland.
    men det är bra att du vågar lyfta på locket och låta detta fula tryne komma fram, för jag tror vi är många av gemene man som faktiskt tänker så ibland hur irrationellt det än är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *