Ett brev till er som har anhöriga

Hej mina älskade med-misofoner!

Att föra dessa samtal med er förgyller mitt liv. Att läsa era kommentarer gör mig ödmjuk, berörd och förundrad. Och att få ta del av era historier gör mig stolt, bekymrad och förbluffad. Många av er skriver till mig för att ni inte får era relationer att fungera. Därför skrev jag ett brev till era anhöriga för två veckor sedan. Allt jag skrev är sant – det är svinjobbigt att leva med någon som har vår problematik. Det kan absolut vara otroligt svårt att acceptera. Om det är någonting som jag personligen har lätt att förstå, är det just svårigheten för anhöriga.

Lever du i en relation med människor som har svårt att acceptera din misofoni måste du prata med dem. Din syster, bror, mor, far, partner, vän eller övrig viktig person förtjänar att du vågar lita på dem, och därmed ger dem en ärlig chans. Jag vet att det är jättesvårt, och framförallt läskigt. Men du vågar mer än vad du tror! Stundtals förstår du ju inte ens själv vad det är som händer, så hur tror du att de runt dig kan förstå? Så älskade du, förklara allt du kan förklara. Berätta hur explosionerna känns, föraktet, skammen. Be dem visa hänsyn, berätta när de triggar dig. Troligtvis är de inte medvetna om att de gör de ljuden som de gör. Be om den hjälpen du både behöver och vill ha.

Du har inte valt detta liv. Jag kan satsa min arm på att du hade valt att födas utan denna ljudproblematik om du hade haft valmöjligheten att göra det. Det är en problematik som du är bättre eller sämre på att hantera beroende på omkringliggande omständigheter. Precis som det är för alla andra människor i hela vida världen. Alla har bekymmer, alla hanterar dessa på mer eller mindre fördelaktiga vis. Så självklart är det svårt för dina nära.

Men svårt är inte orimligt. Jobbigt är inte omöjligt. Och ibland får det fan vara nog.

Jag må inte veta allt om kärlek, men jag vet detta: den är undantagslös och ska aldrig ta mer energi än vad den ger. Den är accepterande och den ska förgylla ditt liv. Får du inte detta, måste du förändra den situation du lever i. För du kan aldrig förändra en annan människa, men du kan sätta dina egna gränser.

Vägrar dina föräldrar förstå dig – acceptera dem som de är, men börja bygg på ditt liv.
Vägrar dina vänner förstå dig – skaffa nya vänner.
Vägrar din partner förstå dig – dumpa fanskapet.
Vägrar din äkta hälft förstå dig – skilj dig.

Du kan sopa banan i åratal. Be om ursäkt för din blotta existens tills du blir helt blå i ansiktet. Du kan gå undan, gömma dig, härbärgera alla dina dåliga dagar och i princip lida resten av ditt liv. Du kan slå knut på dig för andra människors skull. Men det är dina älskades förbannade jävla skyldighet att acceptera, förstå och älska dig precis för den du är. Kan de inte göra det – är det deras förlust. Skapa då ett nytt liv. För du är värd att älskas. Respektera dig själv genom att kräva respekt i din omvärld. Ta den platsen som är din att ta. Be om hjälp, förklara och diskutera. Gör det en gång till. Bjud in dina älskade till den världen som är din. Men be aldrig om ursäkt för att du är du.

Du är värd att älskas – undantagslöst.

Published by

One thought on “Ett brev till er som har anhöriga

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *