Ett brev till alla anhöriga

Hej.

Du som läser detta har någon i din närhet som mår väldigt dåligt av vissa ljud. Det kanske har varit så jättelänge, eller så har det precis börjat visa sig. Kanske har du som anhörig precis fått veta det, kanske har du anat under en tid att någonting inte riktigt stämmer. Du vet, du förstår att – men du förstår inte hur.

Kanske har din tonårsdotter börjat undvika vissa situationer. Kanske har hon börjat undvika dig. Ibland undrar du vad du har gjort för fel, för situationen som precis ägt rum innan hon stormat ut ur rummet är obegriplig för dig. Du visste att tonåren skulle vara utmanande, men ingen av dina jämnåriga vänner har varit med om något liknande med sitt barn. Kanske sitter du på kvällarna och söker efter svaren på internet. Det är nästan omöjligt för du vet inte ens vad frågan är. Du älskar henne så mycket att det gör ont, men ibland är det svårt att tycka om henne.

Ibland känner du dig äcklig. Du förstår inte varför eller vad du gör för fel. Men ibland kastar din make blickar på dig som får dig att tvivla på dig själv. Er morgon går från att vara avslappnad och okomplicerad, till att vara spänt konfliktfylld och energikrävande. Utan att du märkte någonting blev han irriterad, stressad och distanserad. Var gick det fel? Är det er kärlek som börjat brista? Han säger att det inte har med dig att göra. Men hur kan någon agera såhär mot någon han påstår sig älska mest av allt?

Du blir styrd av din syster. Du vet att hon är känslig för vissa ljud, men det är så förbannat tröttsamt att visa hänsyn. Hänsyn på morgonen, hänsyn i bilen, hänsyn i vardagen, hänsyn på julen. Det finns inga undantag och varenda misstag du gör blir du straffad för. Hur kan ett litet chips spela så stor roll? Varför får hon lov att ta så mycket plats? Du är villig att ta en kula för henne, men fan vad du kan tröttna på henne.

Er relation startade i era sena tonår. Du har insikt i hennes problematik, men det tär på dig. Situationer som är helt oproblematiska i dina ögon kan orsaka stora vredesutbrott. Du tvingas lägga hela kvällar på att trösta. Du gör det för att du älskar henne, för du har älskat henne under lång tid. Du accepterar, men du förstår inte. Vissa dagar går du som på äggskal och ibland undrar du om din kärlek kommer räcka. När ska du få ta plats?

Din älskade partner/unge/vän kan inte rå för detta. Hen har en ännu icke-existerande diagnos som heter misofoni. Det betyder bokstavligt talat att din älskade är rädd för/tål inte ljud. Det handlar inte om dig. Du är inte äcklig. Du är inte en dålig förälder. Din make älskar dig. Jag är så väldigt ledsen för er skull. Det är orättvist att din vän drabbats av detta. Men det är även orättvist att du drabbats av detta. Du kan inte rå för detta och du gör ingenting fel. Jag förstår att du tvivlar. Att du mår dåligt och att du inte förstår hur fan en människa kan bete sig så oresonligt över någonting som inte kan vara någonting annat än ett icke-problem i din värld.

Det är i detta läget i mina inlägg som jag vänder tonen, det är nu jag försöker lyfta stämningen och erbjuda löften om förbättring. Men idag har jag bara hårda sanningar som inte kommer att få dig att må bättre.

För sanningen är denna: Det spelar ingen roll hur dåligt du mår. Hur orättvist drabbad du är. Hur mycket du lider av att leva nära en människa som agerar på detta viset. För din närstående kommer alltid må hundra gånger sämre än vad du gör. Du märker en tiondel. En hundradel. En tusendel. Du kommer aldrig förstå djupet av frustrationen, bredden av skammen, nivån av ångesten. För du har inte misofoni – och du kommer aldrig att kunna sätta dig in i den situationen som din dotter/make/syster befinner sig i. Du spelar inte huvudrollen i denna ekvation.

Älska henne oavsett. Lämna honom inte. Prata om det. Försök förstå. Skuldbelägg henne inte. Läs på allt vad du kan. Acceptera din kärlek för allt det som hon är. Svälj stoltheten. Men gör det tyst. För hon är värd det.

Hon är ta mig fan värd det.

Published by

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *