Den sociala kopplingen

Kära bloggläsare. Tack. Tack för att ni läser vad jag skriver, skriver till mig och därför ger mig ännu mer ämnen att skriva om. En mycket klok läsare gav mig en tankeställare som jag inte har kunnat släppa. Det är kanske otroligt självklart för många andra, och även om jag har närmat mig ämnet flertalet gånger har jag inte sett den självklara kopplingen såhär tydligt som jag gör nu.

Ljuden som jag triggas av har alla en social koppling.

Finns det ingen social koppling irriterar jag mig inte. En stor industriell maskin som gräver en hel lång dag rör mig inte i ryggen. Men om en människa jag har en koppling till (granne, rumskamrat, familjemedlem) borrar i en väg i några minuter – så kryper det under skinnet på mig. Tåg, bilar, flygplan som låter mer eller mindre kontinuerligt är ljud som ger mig ro. Men en människa som släpar sina skor i marken gör mig vansinnig.

Ett överdrivet tydligt exempel:

En sommar passade jag och min storasyster våra föräldrar hus i några dagar. Då föll det sig att jag sov i mina föräldrars sovrum och min syster sov i gästrummet bredvid mig. Det var en varm julikväll och jag hade sovrumsfönstret vidöppet. Kort efter att jag gått och lagt mig uppmärksammande jag ett ljud. Det var min syster som snarkade, ett visslande lite gällt ljud. Jag blev helt gråtfärdig och kunde inte för mitt liv somna. Att spendera natten i mitt föräldrahem har alltid varit en återhämtning för mig. Inga eller väldigt få mänskliga ljud stör mig där och jag laddar batterierna inför resten av livet. Så när jag hör min syster snarka, vilket orsakade att min välbehövliga paus uteblev, tappade jag helt gnistan. Jag blev arg, ledsen, sårad, skärrad, stirrig och hopplöst uppgiven. Jag vände och vred på mig hur länge som helst och var läskigt nära att storma in i hennes rum och skrika åt henne att hålla tyst. Efter vad som kändes som timmar gick jag på toaletten och hör till min förvåning samma snarkande ljud från toaletten. Eller vart kom ljudet ifrån?

Jag inser att det var en fågel. Det var inte min syster som snarkade. Det var en jävla fågel som lät. Jag skrattade åt mig själv, gick och la mig igen och somnade rofyllt och omedelbart.

När den sociala kopplingen mellan ljudet och mig försvann slutade jag störas av det. När det inte är en människa som direkt är kopplad till ljudet förekommer det mig inte. Vad betyder egentligen detta? Den slutsats som jag drar direkt är att mina trigger-ljud är kopplade till mina mänskliga värderingar på ett eller annat sätt. Att visa hänsyn är enormt viktigt för mig, och jag värderar därför hänsynsfullt beteende väldigt högt. När människor då agerar (enligt mig) ouppfostrat och inte visar hänsyn mot sin omvärld (igen, enligt mig) så provocerar det mig. Är detta hela sanningen bakom min misofoni? Nej, troligtvis inte. Men det kan såklart vara en stor del bakom den process som urskiljer vilka ljud som provocerar mig och vilka ljud som inte provocerar mig.

 

Så. Hellre hundra fåglar i skogen än en snarkande syster i rummet bredvid.

Published by

6 thoughts on “Den sociala kopplingen

  1. Känner igen det! Jag störs ju omåttligt av kranarna när någon diskar eller duschar. Det SKRIIIIKER! Har märkt att samma ljud uppstår när jag kokar vatten i vattenkokaren… Först blev jag Superirriterad, men när jag kom på att det var min kokare… Då slappnade jag av!!!

  2. Hög igenkänningsfaktor!
    Just nu är det stambyte i min fastighet.
    Det borras och bankas dagarna i ända. Trots det kan jag SOVA med högdämpande öronproppar instoppade. Känner mig trygg. Men om någon t.ex. däremot går med släpande steg, tuggar tuggummi med öppen mun el. dyl. så står jag knappt ut . Kan jag dra så gör jag det.

  3. Jag måste trots att det är så allvarligt ämne ändå skratta åt historierna. Men för mig är det precis tvärtom. Just flygplanen bilarna tågen fåglarna etc stör mig så jag kan mörda dem. Verkligen och på riktigt. Det är inte något jag bara säger.

    Mitt bidrag till dråpligheterna: jag bodde hemma hos föräldrarna. Jag sov lugnt och fridfullt en tidig tidig morgon i gryningen. Baam. Något fick mig att vakna med ett ilsket ryck! Jodå redan i sovande tillstånd kan jag bli tokilsken. Den ovettiga pensionärsgrannen hade börjat snickra klockan 5 på morgonen. Först låg jag och försökte lokalisera ljudet. Ju mer bankande desto mer ilsken blev jag. Till slut var jag färdig att öppna altandörren o kasta en träsko på honom. Övrig familj hade inte vaknat. Konstigt min mamma som annars var lite ljudkänslig också, dock inte som mig. Men att bli störd i sin törnrosasömn kunde få henne som en ilsken tjur. Men nejdå inte här.

    Bankandet gjorde uppehåll någon halvtimme, såpass att jag föll i halvslummer igen. För att plötsligt gå i gång igen. Jag hörde att mamma var nu vaken och uppe iallafall( apropå detta att kunna kontrollera sig). Jag for nu upp som en tok ur sängen o skrämde mamma med att vara så tidig, så hon sade lite förvånat men kors vem har skrämt upp dig så här tidigt då? O jag skrek så det ekade ute på altanen där hon satt(sommar); att den jävla förbannade grannen höll på snickra. Mamma tittade konstigt på mig. Nää sade hon inte då. Jag blev ännu argare att hon förringade min upplevelse. Sedan gick hon ut på gräsmattan och kollade mot grannen. Nej det kan han inte ha gjort det ser ut som det är neddraget där, och annars skulle ju hon ha hört det och blivit arg också. HM..

    Ja jag gick in och lade mig igen, men var så uppretad att det var svårt att få ro, och min pappa snarkade som en cirkelsåg så nej..

    Det gick några dagar. Det var lugnt. Men så en dag en helg så började det igen. Men förbannat. Vad var det för hänsynslös granne? Jag var på väg o ringa på o skälla ut honom allt som gick. Men jag hejdade mig ändå. Herregud så kan man inte uppföra sig. Familjen sov.

    Det lät ett dovt tock tock tock tock. Men vad i h-e!!! Samma igen mamma vaknade och såg häpet på min pysande uppenbarelse. Det är grannen fräste jag igen. Men nu sade hon äh nu får du sluta du är ju inte klok. Du ser väl att det inte finns nån ute. Ja men var fabian är han då, han håller på med nåt sa jag vilt! Men de bodde ju förvisso vägg i vägg med vårt radhus så visst kunde han ju vara inomhus..

    Mamma skakade på huvudet och sa trött, snälla gå och lägg dig. Nej sa jag jag kan inte. Jag var så arg att jag var tvungen o ta cykeln och cykla en sväng i den fågelpipande morgonen. Men nä jag hittade ingen bov.
    Men så sa jag kunde mamma sova i mitt rum så jag slapp höra honom. Nja tyckte hon, men ok då.

    HA! På söndagen kom mamma uppfarande som ett jehu. VEEEM ÄR DET SOM LEVER OM skrek hon o stirrade vilt! Åh så du hör honom du också? Men äntligen tyckte jag. Men modern var på humör så man helst undvek henne.. Hon for ut i tofflorna och särken och tänkte ” ta den jäveln” Sedan stannar hon häpet upp. Stirrar och säger nej det kan inte vara DEN.. som stör?!!

    Upplösning: Vet ni vad som störde? Jo en hackspett!! Den satt heller inte var som helst utan på markisen utanför mitt fönster! Den hackade alltså i markisen! Därav den så tidiga tiden.. Hå hå ja ja.. Man blev ju lite lång i synen. Men medan mamma skrattade så hon grät så var jag på väg o skjuta fågel f*. Pappa däremot tillhörde de som kunde ha drillborr och brassorkester omkring sig utan o ens lyfta ett ögonbryn i sin sömn. Så han missade hela spektaklet. Men skrattade så han nästan kissade på sig när mamma berättade. Skakade på huvudet och sa ni är ju inte riktigt kloka.

    Men skillnaden på mig med misofoni och min mamma som var ”hm normal” var att hon kunde se det dråpliga i det medan jag mådde så vansinnigt dåligt att jag nästan på riktigt ville ta livet av mig.

    Men just på tal apropå att man kan kontrollera sig ändå. Det var ju hysterisk tur att vi inte rusade in till grannen kl 5.30 och började vråla iallafall :D. Eh ja med att leva med misofoni..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *