Den allra största skammen.

Jag vill ge en reservation för att detta eventuellt kommer vara det svåraste inlägget jag någonsin kommer att skriva. Det finns ingenting som jag skäms över så mycket som jag skäms över detta. Döm mig om ni vill, för ingen kan döma mig så hårt som jag redan gör.

Det var den finaste hund jag någonsin sett. Han hade stora snälla ögon. Att vara snäll är någonting som är så enkelt att säga. Som när jag gick i mellanstadiet och ingen i min klass kände mig, så när vi skulle beskriva våra klasskamrater sa de allra flesta att jag var snäll. Ett potentiellt urvattnat och intetsägande ord. Men den här hunden var mer än snäll, han var god och extremt lojal.

En ett år gammal omplaceringshund, en belgisk vallhund . Han var väluppfostrad, lugn men samtidigt alltid sugen på att leka. Vår familj föll handlöst för honom samma dag vi träffade honom. Min kära mor berättade för mig och min syster att vi inte skulle ta den första hunden vi träffade, men ingen stod emot hans charm. När vi var ute i skogen sprang han och försökte hålla koll på oss. Han höll sig alltid nära oss, ville alltid vara nära. Han jagade varken kaniner eller sprang in i kohagar. Att gå i koppel var inte hans grej, men han höll till godo under de perioder då han bodde i stadsmiljö. Han älskade barn och ville inget annat än att leka. Bollar och pannkakor var det bästa han visste.

En gång när jag var ute och gick med en vän hade vi honom med oss. Våra grannars hundar var galna, men tack och lov har de (nästan) alltid varit kopplade. Men den här dagen var de inte det, och den stora mörka hannen sprang mot mig och min kompis. Min fina, fina hund slet sig från sitt halsband som om det ändå aldrig varit mer än en symbolisk handling, och sprang mellan mig och den aggressiva hunden. Min snälla hund som aldrig visat aggressivitet innan försvarade mig och min vän, lät aldrig den andra hunden komma i närheten av oss. Den enda som skadade sig den dagen var den aggressiva hundens ägare, som blev biten av sin hund.

Kärleken i vår älskade hund var större än allt annat.

Jag reagerade på honom för första gången när jag var 15 år gammal. När han flåsade, när han åt, när han drack, när han slickade sig runt munnen. Jag kunde bli så arg på honom, och allt blev värre när jag gjorde allt vad jag kunde för att inte låta honom (eller någon annan) märka det. Min ångest byggde upp och till sist exploderade jag, allt var mycket värre på grund av det självhat som oundvikligen följde. För vem fan är elak mot en hund? Han gjorde inget fel, förstod inte varför jag blev arg, och jag hatade honom och jag hatade mig själv. Det hände att jag fick panikattacker av ljuden, jag kunde inte hantera den ångest jag fick av ljuden, och jag skrek på honom att gå iväg. Jag krossade hans hjärta och de blickar han gav mig kommer jag aldrig någonsin att glömma. Jag gick aldrig över gränsen, gjorde aldrig någonting fysiskt, men jag gjorde tillräckligt.

Vår relation blev aldrig som den var innan jag började reagera på honom. Han ville kanske inte vara med mig lika mycket som han ville vara med alla andra. Mest av allt för att han kunde läsa av mig och förstod att han gjort någonting jag inte gillade. Han fick dåligt samvete, så som hundar får, och gick undan. Jag drog ner hans livskvalité och svek honom.  Han slutade aldrig älska mig hur elak jag än kunde vara mot honom, men jag mötte inte hans lojalitet med den vördnad som den förtjänade. Han var den finaste hunden som någonsin funnits, och jag stod stundtals inte ut med att vara nära honom.

Livets ironi slutar aldrig att förvåna mig. När han var gammal och började få hälsoproblem som inte gick att ignorera föll det sig på mig att köra honom till djursjukhuset den där sista gången. Han var sjuk och jag och min dåvarande sambo körde mitt i natten med honom till Helsingborgs djursjukhus. Det fanns ingenting att göra, han hade ont och tillsammans med en veterinär tog jag beslutet att det var dags för hans dagar att sluta. Det var många djur som fick förtur och vi satt uppe och väntade hela natten. När hans tur närmade sig fick han sockerkaka, och han blev så lycklig. Hur ont han än hade svängde alltid svansen när han tittade på mig.

När han dog låg jag på golvet med honom,  och höll om honom, kände hur hans hjärta slutade slå. Livet, luften och ljuden lämnade honom för evigt.

Det dåliga samvete jag bär med mig för hur jag reagerade och agerade mot min familj älskade hund är otroligt tungt. Det finns ingenting jag skäms över mer än detta. Han var så god förstår ni, så otroligt snäll och älskade mig innerligt och lojalt. Men jag måste förlåta mig själv. Jag är inte en dålig människa för att jag har misofoni, men jag kan göra dåliga saker. Ingenting blir bättre av att jag skyller ifrån mig, ingenting blir bättre av att jag vältrar mig i dåligt samvete. Mina handlingar är mina, ingen annans. Här och nu, i denna skrivande stund, förlåter jag mig själv för hur jag svek min fina hund Bullen.

kajsabullen
Den sista bilden som jag tog på oss två, den natten då han lämnade oss.

Published by

3 thoughts on “Den allra största skammen.

  1. Hej. Idag bestämde jag mig för att ta tag i min extrema känslighet mot ljud när jag planerat återigen gick in på toaletten när min kollega gick och hämtade morötter och knäckebröd (som han gör varje dag). Jag sitter där varje dag med gråten i halsen och ett skenande hjärta och väntar på att det ska vara över så att jag kan återgå till att jobba. Detta är bara ett av alla tillfällen i vardagen som jag agerar så och jag orkar verkligen inte med det längre. Jag halkade in på din blogg och bara av att inse att det finns fler som jag får mig att känna en sån lättnad. Detta har, precis som du beskriver, förföljt mig sedan jag var barn och jag vill verkligen göra något åt det. Jag läste någonstans att det finns KBT behandling för detta. Min fråga till dig, som är lite mer insatt i detta, är om du vet något om detta? Några andra tips på var man kan söka sig för hjälp?
    Så tacksam för alla tips.

  2. Hej Kajsa!

    Så jobbigt det låter! Vår fantastiska hjärna kan verkligen ställa till ett helvete för oss.
    Jag har själv haft katter. Den dagen jag kände äckelkänslor när min kära honkatt tvättade sig tänkte jag att ”fan, helvete, det är ju en katt och inte en människa, jag har ju inte någon komplicerad relation till henne”. Detta eftersom jag alltid hade trott att detta hade med svåra mellanmänskliga relationer att göra. Eller typ trauma orsakad av en människa. Men att äcklas av att när en älskad katt slickar sin päls????
    Nu hade jag tur eftersom jag hade levt med detta så länge och hade slutat att försöka bli ”normal”. Så jag tog till lösningen ”öronpropp”. Men du var så ung. Än en gång, så jobbigt för dig.
    Kram från Hanna

  3. Svårt att komma med nåt här. Mer än styrkekram. Förstår att ditt hjärta slets i tu av att göra så mot honom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *