Bit ihop och sträva framåt.

Jag fick en fråga för några dagar sedan. Enkelt sagt undrade en läsare vad jag gör när allt slutar fungera men jag verkligen måste fungera. Exempelvis när jag sitter bredvid någon på ett tåg eller en föreläsning som smaskar, och jag av någon anledning inte kan flytta på mig och jag inte har tillgång till varken öronproppar eller musik via telefonen.

Och jag har funderat på detta väldigt länge (därav något sent inlägg). Jag har ju mina verktyg som jag använder mig av för att hantera livet, men när en vän frågade vilket verktyg dessa är kunde jag inte svara. För förutom de mest fysiska verktygen: öronproppar, musik, distans och hörlurar, så finns det främst en stor jävla vilja.

När jag inte kan flytta på mig så accepterar jag det. Måste jag fungera, så fungerar jag. Det är lite som det jag skrev om förra veckan, du kan göra precis vad som helst – bara du vet varför. Kan du inte be personen sluta smaska, eller du inte kan komma undan, kan du ju bara stanna kvar och hantera situationen.

Den du sitter bredvid (som är så fruktansvärt provocerande i din värld) gör inget fel. Människan i fråga är möjligtvis ruskigt oartig, men det är inte deras problem att du reagerar på detta. Men samtidigt är du INTE en dålig människa, det är inget ”fel” på dig. Det är bara som det är. Mitt bästa verktyg är därför att du accepterar att du måste hantera detta, att det inte är någons fel och bit sedan ihop för allt vad du är värd. För kan du inte flytta på dig – kan du inte flytta på dig. Kan du inte lyssna på musik för att stänga ute ljuden – då kan du inte det. Det enda du kan är att utsätta dig för situationer och ge dig fan på att fixa det.

Det finns inga enkla vägar, det finns bara ett mål värt att sträva åt. Ett ”verktyg” som alla, med misofoni eller utan misofoni, kan må bra av att lära sig hantera.

Published by

One thought on “Bit ihop och sträva framåt.

  1. Tack för din kommentar om vad du gör när det finns inget att göra. Jag har själv befunnit mig i situationer när jag inte har kunnat skärma mig av från ljuden och tyvärr har jag inte alltid kunnat hantera detta. När det är som värst är det som att få brännheta knivar inkörda i magen och samtidigt vara tvungen att på ett glatt sätt lösa komplicerade problem. Resultatet blir en kroppsligt-mental härdsmälta.
    Stort tack för din blogg. Jag har nu kollat in den amerikanska misofonisidan och känner igen mig till 100%. Trots att det än inte finns några helt fungerande behandlingar känner jag mig lättad. Äntligen en ”diagnos”.

    Med vänlig hälsning
    Hanna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *