Även i nöden gör det ont

 

Min mormor dog av lungcancer. Innan hon dog plågades hon länge, en naturlig följd av en svår sjukdom. Tappert kämpade hon för att överleva, men till sist släppte hon taget och välkomnade slutet. Det sista jag någonsin sa till henne var att hon var min bästa vän. Det sista hon någonsin sa till mig var att jag var hennes. Hon kunde knappt syresätta sig och hon tog tunga andetag. Trots att mitt hjärta brast och den stundande sorgen var mig övermäktig, blev jag kraftigt triggad av hennes ljud. Dessa tunga svåra andetag, rossliga och ansträngda. Min bästa vän dog framför mig och jag fick panik och kände mig äcklad av ljuden.

Familjens hund kissade ner sig hela tiden. Vi förstod att någonting var fel och jag körde sent en kväll med honom till Helsingborgs djursjukhus. Det stor snart klart för oss att hans långa liv var över. Hans prostata var kraftigt förstorad och han hade jätteont. Han hade varit med oss i många långa år och vi älskade honom innerligt. Jag satt med honom hela natten, väntade på en veterinär som aldrig verkade ha tid. Han hade ont, och han flåsade. Ljuden skar igenom mig och ångesten var öronbedövande. När jag väntade på sprutan som skulle ta hans liv satt jag och äcklades över hans ljud, och äcklades av mig själv.

Förra hösten diagnostiserades min mamma med cancer. En otäck och aggressiv bröstcancer, som hade tagit hennes liv om hon inte hade den oändliga turen att den hittades i tid. Ironiskt nog mådde hon aldrig dåligt av cancern, hon hann aldrig känna av den. Det var behandlingarna som nästan knäckte henne. Under ett års tid förgiftade de henne på alla möjliga sätt. Att betrakta din förälder kämpandes mot och med sin kropp, på så nära håll, gör dig oundvikligen ödmjuk inför livet. Jag var livrädd för att hon skulle dö. Paralyserande rädd. Men när slemhinnorna i hennes mun och näsa skadades av behandlingarna, triggades jag, och min ångest tog över. Jag blev vimmelkantig av den panik som ljuden skapade i mig och ofta ville jag fly undan ljuden, fly bort från situationen.

När min nära vän krisade var jag där för henne. Hennes liv raserades runt henne och jag var beredd på att fånga upp det jag kunde fånga upp, reparera det som gick att reparera. Hon hade dessvärre varit i en osund relation med en man. En relation som orsakat mycket smärta och tagit mycket energi. Hon var helt knäckt, så knäckt som du bara kan vara när du ödslat åratal på någonting som inte gett dig ett jävla skit. Alla tvivel hade suddats ut och (äntligen) var det över. Med panik och total hjärtesorg grät och hyperventilerade hon. Jag höll om henne, men ville bara fly. Ljuden av hennes rinnande näsa skapade ett nästan outhärdligt behov av att fly långt bort. Så där satt vi på botten, hon med sitt krossade hjärta och jag med mitt självförakt.

 

Jag är inte stolt över mig själv. Alls. Vilket monster äcklas av ljuden som sin cancersjuka mor gör? Vilket svin måste kämpa för att stanna kvar hos sin panikslagna vän? Dessvärre, och med tungt hjärta, måste jag medge att jag är ett sådant svin och ett sånt monster. Ljud ger mig panik, ångest och äckel – oavsett situation. Sitter du i rullstol kan du inte resa dig upp och springa. I en nödsituation kan du inte resa dig upp och springa därifrån. Din ryggrad visar ingen hänsyn för situationens allvar. Du kan inte sluta vara blind, döv, stum, enbent eller glutenintolerant bara för att situationen inte ”passar in” med din funktionsvariation. Du kan inte önska bort din sjukdom, och ett skadat hjärta slår inte fler slag för att du vill det. Det finns inga undantag, det finns ingen hänsyn.

Även i nöden gör det ont.

När jag skriver detta inlägg gör jag inte det för att integritetslöst hänga ut mig själv som en dålig människa. Inte heller skriver jag detta för att frammana sympatier. Jag skriver det för att det är sant. Och för att obestritt kunna hävda att dina känslor inte måste ligga till grund för ditt agerande. Fastän din ångest fullständigt exploderar i ditt hjärta kan du välja att ta ett lugnt andetag till. Fastän det skär i dig kan du kontrollera ditt beteende. Fastän du bara vill fly långt bort, kan du välja att stanna. Det är det absolut svåraste som finns, och det finns ingenting som tar så mycket av mig – men jag kan välja hur jag låter min misofoni påverka mina handlingar. Jag kan detta, och du kan detta. Du kan inte hjälpa ljudet av torra slemhinnor ger dig dödsångest. Du kan undvika det lika lätt som en rullstolsbunden människa kan gå. Men vi som lider av misofoni, har det förbannade jävla privilegiet att kunna styra våra handlingar. För det är våra handlingar som gör oss till bra eller dåliga människor, inte våra svagheter.

Jag höll min mormor i handen och såg in i hennes ögon med all kärlek i hela världen. Inte vid något tillfälle under natten slutade jag klia min hund bakom öronen. Jag stannade hos min mamma genom alla behandlingar. Jag släppte inte min vän förrän hon slutat gråta.

Kan jag, kan du.

 

Min bästa vän och jag

 

Published by

One thought on “Även i nöden gör det ont

  1. Jag skickar ett PM till dig. Är det den adress livet med misofoni eller kajsaadressen man kan använda?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *