Att göra allting värre än vad det är. Eller, att springa med huvudet före i kaklet, gång på gång.

En dålig dag letar jag efter ljuden. Är jag redan förbannad på någonting, eller trött, eller på allmänt dåligt humör, då letar jag efter allt det där som gör situationen så mycket värre. Ombord på tåget tittar jag mig omkring, är det någon som äter? När jag sitter vid mitt skrivbord kan jag misstänksamt spetsa öronen om jag hör prassel – är det en tuggummipåse månntro? Porslinsskrammel får mig att nästan fantisera ihop ljuden av mat som förtärs. Bara det ordet, förtärs, får håret i nacken att resa sig. Jag kan inbilla mig att jag hör grannen vandra i lägenheten, och blir ursinnig av blotta tanken. Om en granne haft fest förra fredagen blir jag förbannad av tanken på att det snart är fredag igen. Alla människor är ljudkällor och därför är de ett hot, och jag är den typen av människa som hellre attackerar än blir attackerad.

Vi som har misofoni reagerar oftast med fight eller flight, två ganska extrema reaktioner på stora känslor. Vanligtvis brukar vi fly undan situationen på ett eller annat sätt. Gå undan, blockera ljuden, byta plats i bussen eller undvika ljudkällor överhuvudtaget. Men några av oss kan tendera till att få stora känsloutbrott. Detta är vanligast i ungdomen, eller perioder i ens liv då vi av andra anledningar har svårare att kontrollera vårt humör/våra känslor. Men för mig, som generellt är en känslomänniska, kan detta dyka upp lite då och då.

Det som skiljer en bra från en dålig dag är min energinivå. Självklart är detta inte unikt för oss med misofoni. Däremot skulle jag tro att det spelar ”större roll” för alla oss med funktionsvariationer, därför att vardagen tar väldigt mycket energi av oss. Varenda dag i hela mitt liv är en kamp. Det behöver alltså inte ha hänt någonting för att jag ska få svårt att kontrollera min misofoni, utan tar livet bara lite mer energi av mig – så blir jag ofta väldigt arg. Att hela tiden slåss mot väderkvarnar gör ju vem som helst trött. Ljud finns överallt och kommer konstant emot oss. Vår värld bokstavligt talat attackerar oss, och vi förväntas hantera livet lika bra (och dåligt) som alla andra.

En dålig dag letar jag efter människor att rikta min ilska mot. Jag hatar att jag hatar alla jävla ljud som alla jävla människor gör hela tiden. Och jag hatar att jag reagerar med att hata ännu mer. Enkelt sagt hittar jag det mest effektiva straff jag kan nyttja. Mig själv. Detta fenomen tror jag inte att jag är ensam om. Det är ett mänskligt beteende att göra jobbiga situationer värre. Vi är irrationella och oftast är det vi själva som biter i vår akilleshäl och vi själva som jagar efter kryptonit.

Det jag gör dessa dagar är helt enkelt att acceptera det. Jag tvingar mig själv att acceptera att denna dagen suger. Att kämpa mot min låga energinivå kommer endast resultera i ännu lägre energinivå. Det värsta jag kan göra i detta läge är att vända mitt ”fightmode” inåt, och vända min ilska mot mig själv. Jag berättar istället för mig själv att det är så himla orättvist att just jag har drabbats av misofoni. Och jag berättar för mig själv att det är okej att hata världen ibland. Det går inte att alltid kämpa, det går inte att alltid vara oövervinnerligt bra. Ibland måste jag få vara dålig. Det går inte att leva ett liv genom att tycka synd om sig själv, men jag unnar mig några dagar ibland. Kan jag så åker jag ut från stan, hem till min föräldrar. Kan jag inte det bunkrar jag upp mig i mitt hem, med blockerande ljud och lakrits.

Förbannad, utmattad och sur. Men snäll, i alla fall mot mig själv. Kampen fortsätter, men kanske en annan dag.

Published by

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *