Att åka kollektivt – eller att kasta sig in i ett okontrollerbart helvete som du inte kan fly ifrån.

Jag har pendlat nästan dagligen i över sju år. Tjugo minuter enkel tågresa till gymnasiet. 35 minuter enkel tågenkel resa till universitetet. 45 minuter med tåg plus 10 minuter med buss till högskolan. Tidiga morgnar, sena kvällar, ändlösa tågstopp. Växelfel i Stehag, elstopp i Höör och hundratals långsamt gående tåg framför oss. Ingen (eller få?) älskar att pendla. Men eventuellt är det få som hatar det så mycket som jag gör.

När andra människor går på tåget och ska sätta sig tillrätta för att åka till sin destination, så misstänker jag att de inte tänker alltför mycket. När jag går in i en kupé/ett tåg sker det en febril aktivitet i min hjärna. På mindre än två sekunder har jag scannat tåget för att uppskatta var jag kommer att utsättas för minst upprörande ljud. Jag kan upptäcka eventuella ljudkällor snabbare än jag tänker. Barn, lunchlådor, take away, godispåsar, äldre människor (som oftast är lite torrare i munnen än andra och därför av naturliga skäl låter mer), tuggummi-tuggare, flåsiga hundar och så vidare.

Hemligheten till att jag ska kunna stå ut ligger i att hinna upptäcka alla ljudkällor innan jag väljer sittplats, och hinna utvärdera vilket hot som kommer påverka mig störst. Tidsramen för detta brukar vara mellan en och fem sekunder, men kan förkortas avsevärt om det är mycket folk på tåget. Vissa dagar har jag mer motståndskraft, mer ”bensin i tanken” och orkar stå emot obehaget. De dagar kan jag sätta mig på bästa platsen och sedan glömma bort människorna runt mig. En dålig dag slutar jag aldrig att scanna tåget, slutar aldrig uppskatta var mina största hot finns, slutar aldrig leta efter flyktvägar om jag skulle behöva fly.

Men när jag väl är på ett tåg eller en buss finns det ingen utväg. Jag är fast, helt enkelt. Därför har jag utvecklat olika sätt att hantera mina besvär, en rutin som jag aldrig bortser ifrån:

  1. Jag går aldrig hemifrån utan en fulladdad telefon. I telefonen finns Spotify, vilket jag aldrig hade klarat mig utan. Men det räcker inte med Spotify, jag måste även ha musik som jag kan komma åt offline – för jag kan inte förlita mig på att mitt Internet alltid finns tillgängligt. Innan tiden med iPhone hade jag alltid med mig min mp3-spelare eller min iPod.
  1. Jag går aldrig hemifrån utan en telefonladdare. För du vet tamigfan aldrig vad som kan hända under dagen, om tåget blir stående eller om du behöver åka hem senare. Jag litar aldrig på att mitt batteri varar hela dagen.
  1. Jag går aldrig hemifrån utan minst två par hörlurar. Jag har ett par i min jacka, ett par i min väska och ofta ett par i reserv. De hörlurar jag främst använder är de som följer med när du köper en iPhone. Dagar då jag inte har mycket packning med mig kan jag även ta med mina stora hörlurar från Beats. De täcker mina öron och är fantastiska.
  1. Jag går aldrig hemifrån utan öronproppar. Av ganska uppenbara anledningar.

Om jag missar någon av dessa saker, riskerar jag att i värsta fall hamna i ett totalt tillstånd av katastrof. För självklart skulle jag överleva utan alla dessa ting, men behovet av dem ökar när de inte finns tillgängliga. Upptäcker jag att jag glömt någonting innan jag stiger på tåget så är det inte ovanligt att jag faktiskt går hem igen för att sedan ta ett senare tåg. Glömmer jag hörlurarna men redan är ombord på tåget kan det se lite olika ut: är det mycket folk på tåget och jag har en dålig dag kan jag åka hela färden på toaletten. Är det inte jättemycket folk hittar jag den mest avskilda platsen på tåget och flyttar helt enkelt på mig om det kommer någon vars ljud triggar min misofoni. 9 av 10 gånger går jag och köper nya hörlurar när jag anlänt till min destination, oavsett ekonomisk situation.

Jag förstår att jag låter helt jävla galen. Men det finns inga alternativ för mig. Pendling har varit ett måste för mig, därför har jag också varit tvungen att skaffa mig verktyg för att hantera det (utan att bli spritt språngande galen på köpet). Ni som läser detta och inte har de besvär som jag har kan nog inte riktigt förstå varför jag skulle välja att åka 40 minuter tåg inne i en illaluktande toalett. Men för mig är en illaluktande, men tyst, toalett en fristad från mycket värre saker.

Allt det här sitter i mitt huvud. Jag vet det. Men som Albus Dumbledore sa: varför skulle det inte betyda att det är på riktigt? Min diagnos sitter i mitt huvud, men är i allra högsta grad på riktigt. Fördelen med att det sitter i mitt huvud är att jag har en chans att lära mig att hantera min ångestnivå. Hade min ben inte kunnat bära mig hade det varit svårt att övertala dem till något annat, men med min hjärna har jag en ärlig chans. Det är denna ärliga chans som har tillåtit mig att åka till skola, jobb och vänner med allmänna transportmedel. Det är denna ärliga chans som göra att jag pallar skriva här och jag hoppas att det är denna ärliga chans som en dag kommer möjliggöra fler, bättre och starkare verktyg. Till mig och till alla andra.

Published by

One thought on “Att åka kollektivt – eller att kasta sig in i ett okontrollerbart helvete som du inte kan fly ifrån.

  1. Förstår att just kollektivtrafiken blir så hemsk för er med misofoni.
    Den är ju hemsk för oss ”normalstörda” med alla tuggummituggande människor.
    Stängd mun är inte dumt alls….

Lämna ett svar till Christel Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *