Alla har inte misofoni.

Den varma reaktionen jag fick av er alla förra veckan övergick nästan min förmåga att ta in.  Allt ni ger mig, vill jag ge tillbaka tusenfalt. Men det enda jag har att ge i detta forum är mig själv. Och om förra veckans inlägg var försiktigt och snällt – är dagens inlägg en hård jävla käftsmäll mot mig själv. Men jag kan inte ge er någonting annat än min sanning. Och idag är den brutal.

Flera av er skrev att ni kände igen er. Att jag inte var ensam och att många av er delar mitt obehag inför somliga ljud. Vad hemskt, att det är så många som upplever vissa ljud som besvärliga, det var absolut inte roligt att läsa. Men veckans inlägg kommer att handla om att alla ljudbesvär inte är misofoni. Ni som läser detta och kan irritera er över ljud – måste inte ha misofoni. I min värld är det en fråga av konsekvenser – ett funktionshinder hindrar en individ från att leva ett helt funktionellt liv. Detta skriver jag inte för att på minsta vis försöka förminska era upplevelser, det är varken min intention eller mitt uppdrag. Mitt uppdrag är att med min hårda kalla sanning upplysa om vad misofoni är för mig, söka bekräftelse från omvärlden och hjälp åt alla människor som lider av denna åkomma.

För genom mitt liv har många bemött mig med att bekräfta att vissa ljud är jobbiga. Jag har haft bekanta som också har svårt att hantera exempelvis människor som tuggar tuggummi. Men dagen efter kan de ändå sitta bredvid någon som tuggar tuggummi – och de fungerar. Får inte panikattacker eller flyr irrationellt. Eller nära vänner som har jättesvårt för ljudet av en nagelfil som filar naglar – men de flyttar inte sig ifrån ljudet, utan sitter kvar med sin irritation. Eller det vanligaste av allt; människor som verkligen inte tycker om ljudet av människor som smaskar – men som utan problem kan sitta bredvid ett barn som äter. För det är ju bara ett barn, eller hur? För mig är detta inte fallet. Så därför ska jag idag berätta om tre av mina värsta konsekvenser. Jag är lite rädd när jag skriver detta, men jag vill inte vara en liten lort, så jag gör det ändå.

 

1. Jag kommer med största sannolikhet aldrig att bli mamma

Den hårda kalla sanningen är att jag är rädd för att inte kunna klara av de ljud som barn naturligt gör. Jag är rädd att den instinktiva moderskärleken inte kommer att räcka – och det är en risk som jag i dagsläget inte är beredd att ta. Som jag i dagsläget inte kan ta.

Här vet jag att flera av er sitter frågande. Föräldrar kommer att mena på att jag inte vet vad jag pratar om. Ytterligare ett antal kommer ifrågasätta mitt förstånd (om det är någon tröst har jag gjort det tusentals gånger redan). Men jag är rädd att detta är ett pris som jag får betala, en konsekvens av min dolda funktionsnedsättning. Jag hatar inte barn. Jag tycker inte illa om barn. Men jag måste distansera mig, för att någonting annat gör för ont. Den fysiska reaktion jag får av dessa ljud när jag hör en helt fantastiskt söt liten glad unge är ofta mer än vad jag klarar av. Så jag flyr. För jag kan inget annat. Så jag kanske aldrig blir mamma. Jag kanske aldrig får åka och titta på ett luciatåg. Jag kanske aldrig kommer att sitta och hjälpa mitt barn med läxan. Jag kanske aldrig får ge mitt barn ett Kinderägg varje gång hen har gjort framsteg på simskolan. Jag kanske missar allt det som så många anser vara meningen med livet.

2. Jag offrar dagligen bekvämligheter för att fly

Många upplever ett obehag när ungdomen bredvid en på tåget tuggar tuggummi med öppen mun. De är lite småirriterade, men sitter kvar – för vem orkar flytta sig när det gäller en begränsad tid?  För många hjälper det att tänka på annat. För mig hjälper ingenting. Ingenting underlättar och jag väljer allt som oftast att isolera mig, trots de obekväma situationer jag hamnar i.

En gång åkte jag tåg från Stockholm. Mitt sällskap och jag hade det lite knapert med pengar och vi köpte biljetter till ”snåltåget”, det vill säga ett gammalt och väldigt långsamt tåg – men det gjorde oss ingenting. I en timme hade vi kupén för oss själva och hade det hur bra som helst. Vi hade köpt snacks och fixat en film till datorn. Men en timme in i resan kom en hel familj och satte sig i kupén, varav alla tuggade tuggummi. Med vidöppen mun och med ett energiskt tempo. Jag klarade inte av det, fick panik och började darra. Inte ens musik i mina öron kunde blockera ljudet. Men tåget var fullt, det fanns inga andra platser. Så istället för att sitta i kupéns bekväma soffa – valde jag att stå resans resterande timmar i tågets bagageutrymme, där det av en händelse regnade in. I kylan och i förödmjukelsen mådde jag bättre än inne i den varma kupén, där familjen inte gjort någonting som helst fel.

Jag har åkt hela tågfärder inlåst på tågtoaletten. Valt att gå hem istället för att ta bussen för att bussen var fylld med ljud. Använt öronproppar så ofta och så länge att jag fått blödande sår i öronen. Men det är, på mina dåliga dagar, värt det.

 

3. Den eviga jävla/underbara isoleringen

Det finns många människor som inte tycker om ljud. Men som liksom ”hänger i” ändå. Många som irriterar sig på kompisen som envist ska smaska, tugga tuggummi med öppen mun eller liknande. Men som kan tänka på någonting annat och fortsätta ha det trevligt. Jag har bara två val: antingen ber jag personen i fråga stänga munnen, eller så avlägsnar jag mig snarast. Ofta i mitt liv har jag flytt. I högstadiet spenderade jag de flesta raster på biblioteket, långt från alla andra elever. Under en lång tid i min ungdom insisterade jag på att få äta min middag ensam, och därför inte sitta med min familj och äta som vi alltid gjorde annars. Jag har alltid jobbat hårt för att få sitta ensam i kollektivtrafiken, alltid scannat av alla utrymmen jag måste befinna mig i för att komma så långt bort från obehagliga ljudkällor som jag kan. Ensam kan ingen komma åt mig.

Dagar då jag inte har tillräckligt med ork för att hantera ljuden väljer jag helt sonika att inte träffa människor. De dagar försöker jag åka hem till mina föräldrar hus för att där är det tyst på ett helt annat sätt. Ingen granne som går, inga barn som skriker, inga samtal jag kan urskilja i fjärran. För tysthet är det enda som riktigt, riktigt hjälper. Detta är ett ämne som jag kommer att återkomma till i senare inlägg, då isolering är någonting som alla med misofoni känner igen, hatar och älskar.

 

Jag säger inte att jag känner exakt såhär exakt alla dagar. Men jag säger att jag genuint känner såhär ibland. Min flyktinstinkt är otroligt stark, min självbevarelsedrift ännu starkare. Vissa dagar kan jag faktiskt sitta bredvid någon som smaskar, men det tar väldigt mycket energi av mig.  Jag vill att misofoni blir erkänt som ett funktionshinder, för det är då jag blir erkänd som människa. Det är kanske då jag får svaret på frågan som jag ställt mig sedan 1999: vad är det egentligen för fel på mig? Den dagen misofoni erkänns som en funktionsnedsättning slutar jag att vara den jobbiga jäveln som är sjukt omständig och känslig. Från den dagen kommer jag att vara den som är jobbig, omständig och känslig på grund av någonting som jag aldrig kunnat rå för. Och det är en mycket, mycket stor skillnad.

Published by

14 thoughts on “Alla har inte misofoni.

  1. Ugh jag kan inte äta med min pappa. Så varje gång jag är och hälsar på blir jag bara så jävla arg pågrund av hans smaskade och stänger In mig på rummet och jag ser hur ledsen han blir och det gör så ont i mig. En pojkväns föräldrar trodde jag hade bulimi för jag spenderade alla våra middagar på toaletten, för att komma undan deras smaskade så jag kunde äta färdigt efteråt utan att ha så mycket panikångest. Tror de faktiskt hittat delar av hjärnan som är annorlunda hos folk med misofoni så det är ju bra att man börjat forska på det.

    1. Hej Nina! Usch, fy vad jobbigt det låter. Jag har också spenderat många middagar på toaletten, väntat på att mitt sällskap ska bli färdig. Vad tråkigt att det inte fungerar så bra med din pappa. Jag känner igen det du berättar väldigt väl – och det är så himla orättvist. Kom bara ihåg att du inte är en dålig människa, du är bara annorlunda. Din pappa kanske verkar ledsen, men det är bara för att han älskar dig och bryr sig om dig. Jag lovar dig att det kommer att bli bättre <3

  2. Hej jag lider inte av de du säger men jag lider av ljudkänslighet pågrund av min hörselskada. När jag använder mina hörapparater så tål jag inte vissa ljud orsak de blir högre ljud på ett skärande vis och jag stör mig på det och vägrar inse att de egentligen plågar mig men ändå.

    Jag tål inte smaskande ljud men de beror inte på hörselskadan utan på något annat och kan bli väldigt stressad utan att jag knappt märker det och ber jag personen en gång att sluta men slutar inte då kan jag flyga i taket för så känns det… Jag flyttar aldrig på mig bara i nödfall då personen aldrig slutar eller så kan de hända att personen får en smäll eller annan reaktion från mig och kan bli ovän med personen om den aldrig slutar med vissa ljud som jag inte tål överhuvudtaget.

    Vissa ljud driver mig till vansinne och ibland bildar de automatiskt stress och kan om de pågår för länge den där stressen och jag börjar koppla av kan de leda till migrän och jag lider av migrän med aura tyvärr… Jag är ljuskänslig även utan hörapparaterna och de är de värsta och jag hatar ljudöverkänslighet….

  3. Jag älskar att du skriver om detta öppet. Jag har aldrig sett någon prata om detta, har inte ens sett att någon har uppmärksammat detta. Jag har lidit av misofoni i ca. 4 år. Vissa dagar är det så dåligt att jag säger att jag måste gå på toa men jag går bara in för att gråta av mig lite. Jag har börjat skaka, jag kan känna ibland hur mitt hjärta börjar slå fortare. Jag vill bara skrika och låsa in mig på rummet och aldrig komma ut igen, men tyvärr kan jag inte det. Jag har sagt till mamma och hon gör inte mycket åt det. Hon brukar fråga om hon får tugga tuggummi eller äta ett äpple, och egentligen vill jag säga nej men ändå vill jag inte det. Pappa säger att jag löjlar mig och att jag måste sluta lyssna på det men så funkar det ju inte! Jag hör det bara precis som jag hör när någon pratar. Ibland efter middagar har jag gått in på rummet och börjat gråta och önska om att jag blir döv. Känner mig lite dålig över det eftersom dem flesta döva vill nog ha hörsel, men kan inte hjälpa det. Jag vill få hjälp med detta för jag tror att det kommer hindra mig från att få en kille, bilda familj osv., kan inte ens kolla film med familjen för jag vill inte sitta och lyssna på allt tuggande, höga andetag, när dem snorar ocg sväljer. Jag hatar detta för jag kan inte koncentrera mig i klassrummet. Jag har ADHD och tar medicin men den hjälper ju inte såklart. Måste nog leva med detta och vara ensam livet ut, tyvärr. Alla kan inte få/ha allt i livet och jag är nog en av dem.

    1. Allra käraste Maja,

      du kommer inte att leva ensam resten av ditt liv. Du är inte dömd till ett ensamt öde. Om du inte vill det såklart. Jag lovar dig att du kan lära dig att hantera din misofoni, att du kan bli vän med denna del av dig och att du kommer fylla ditt liv med människor som älskar dig villkorslöst för den du är, och som bemöter den delen av dig som inte tål ljud med kärlek och förståelse.

      Jag hejar på dig, fortsätt gärna skriva här om du behöver peppning/stöttning.

  4. Jag får tårar när jag läser detta, att leva med misofoni är hemskt.
    Själv klarar jag inte av ljudet av smaskade (har gått så långt att jag inte ens behöver höra ljudet, det räcker med att jag ser att någon tuggar så får jag panik och vill fly)
    Sen klarar jag inte av när någon andas så att det hörs. Att säga till någon att sluta tugga i min närhet funkar ju (har en mycket förstående familj) men att be någon att sluta andas.. Nä det går ju inte. Så jag känner verkligen igen mig, jag har oftast ätit själv, bra dagar har det funkat att sitta kvar en stund. Att sova över hos kompisar när jag var liten resulterade alltid i att jag fick panik och tok-grinandes ville hem. Alla föräldrar trodde att jag hade ”hemlängtan” men nej, folk andas tyngre när de ska sova och jag får panik.
    Har konstant sår i öronen efter mina öronproppar (som jag inte vågar lämna mitt hem utan)

    Men det värsta måste väl ändå vara frustrationen, att man blir så himla arg och ofta inte kan kontrollera sin reaktion. Jag har velat skrika och tillochmed slå folk i ren ilska. Har många gånger blivit rasande/skällt ut folk för att de smaskar eller låter, men som tur är finns det något som hindrar en och man flyr istället.

    Men kämpa på. Det går att leva ett ganska normalt liv ändå. Jag är numera gift, med en man som försöker förstå mig, om jag kutar iväg med tallriken när vi äter så vet han iaf varför. När jag säger att han låter väldigt när han andas, försöker han att inte låta ❤
    Men ibland får jag fly och han försöker vara förstående.
    Det har bara blivit bättre och lite lättare ju äldre jag blivit. Så jag hoppas att detta blir fallet även för dig ❤
    Kämpa på!

    1. Hej Johanna! Din kommentar lämnar ett leende på mina läppar. Det är otroligt fint att läsa och tolka dig som att du faktiskt accepterat din lott här i livet. Och visst är det ändlöst mycket lättare att leva med sin misofoni än att leva trots den? Jag klarar mig bra och kan hantera de flesta triggerljud som jag möter i dagsläget. Men det är minst 18 års jobb som har resulterat till att jag är där jag är idag.

      Tack för din värmande och styrkegivande kommentar <3

  5. Hej!

    Misophonia suger rrrröv och det finns ingen hjälp att få. Att komma till en psykolog som ”försöker förstå” gör mig bara arg och trött. Jag lider varje dag och jag vill på riktigt döda dom som triggar mig. Det är ju som att man blir angripen och man vill ”slå” tillbaka, men det går ju inte. I mitt fall så blir det ofta att jag skriker och slår eller slänger något i väggen/golvet upprepade gånger. Det hjälper tillfälligt att ta ut sin ilska på något (någon helst) men det blir inte bättre för det. Folk tror att man är helt dum i huvudet men tyvärr, det finns inte något jag kan göra åt saken. Jag har seriöst funderat på att ta livet av mig pga detta. Varje dag pinas jag. Stör mig på grannens ”jävla” tv ljud, tvättrummet som är nedanför. Isolerar mig med proppar och hörselkåpor men inte ens det hjälper. Det spelar ingen roll hur högt ljudet är. Blir nästan en höggre trigger av det hela om man trots att man försökt isolera alla ljud ÄNDÅ HÖR ETT TRIGGERLJUD. Blir helt galen. Farlig med kan jag tänka mig. Kan inte kontrollera det.

    Jag skriker ”kärringjävel”, ”äckliga tjockisjävel”, ”fitta”, ”rövknullare” osv osv osv osv osv varje dag, hela tiden. VILL INTE HA DET SÅHÄR

    1. Hej Eddie, jag har precis mejlat dig då jag blev väldigt berörd av din kommentar. Allt kommer att bli bra, jag lovar.

  6. Alltså jag känner igen mig så mycket. Ända sen jag var liten har jag haft stora problem med vissa ljud. Jag glömmer aldrig när pappa köpte hem chips till fredagsmys och det enda jag tänkte på var ”ät så fort som möjligt så allt tar slut”, det slutade alltså med att jag åt, mycket, för att allt skulle ta slut snabbt. Ibland gick jag på toa eller gick och la mig så jag skulle slippa lyssna. Än idag har jag svårt att sova hos någon jag inte riktigt känner, tanken på att personen kanske snarkar gör att jag får panik innan jag ens kommit dit. Jag förbereder mig alltså på att kanske inte kunna sova en hel natt eller kanske behöva fly in på badrummet för att få en tyst stund. Jag har till viss del lärt mig att hantera vissa ljud, jag försöker verkligen, men ibland blir det för mycket och då flyt jag. Jag önskar så att jag inte tyckte så illa om dessa ljud!

    1. Hej Katja!

      Kära du, jag förstår dig orimligt mycket. När jag var yngre gjorde jag samma sak, hetsåt av chipsen bara för att det skulle ta slut någon jävla gång. Jag åt alltid min mat för fort och ursäktade mig omedelbart för att gå på toa. Det är ett flyktbeteende som vi inte kan rå för, du är inte en dålig människa för att du försöker skydda dig från det som gör dig illa. Det kan bli bättre, jag lovar. Du kan bli kompis med detta och du har kapaciteten att styra hur mycket makt din misofoni tar i ditt liv. Detta lovar jag dig dyrt och heligt. Men det är fruktansvärt, jag vet. Fortsätt höra av dig, ventilera hur mycket du vill här. Mitt liv med Misofoni är en trygg zon för alla som behöver det.

  7. Jag har börjat fatta att detta som jag upplever är misofoni..tror jag.
    Blir så ångestfylld av vissa ljud att kollektivtrafik är bara att glömma. Grannars ljud gör mig näst intill galen! Jag skulle faktiskt säga att jag skulle behöva annat boende. Ett isolerat boende. Hus hade ju varit att föredra.
    Sen blir jag förtvivlad då jag inser att detta med sambo nog inte kommer fungera. Den jag skulle vilja leva med skulle aldrig klara av att jag kommenterade på vissa ljud han gör. Har väl trott att detta med irritation och ångest är emot vissa personer, men ser ju nu att det är mot vem som helst. Stress gör det hela mkt värre.
    Tack för bra info och sida! 👍

  8. Ja herregud! jag sitter med tårar i ögonen och läser. Jag har kommit hem, eller snarare jag har hittat hem. Hem till dig Kajsa! Hem till mig själv! Äntligen har jag kommit rätt. Misofoni finns, jag finns! Jag är på riktigt. Det här gör riktigt riktigt ont.

    Samtidigt tror jag det är oerhört viktigt att skilja på de olika typerna av ljudöverkänslighet. Enligt Hörselskadades riksförbund finns det 6 olika typer av överkänslighet

    https://hrf.se/wp-content/uploads/2018/01/leva_med_ljudoverkanslighet_2017_low.pdf

  9. Sant! allt är inte misofoni. att ha misofoni betyder att man blir rabiat galen på ljud. Att det inte går att sitta kvar eller ignorerar det eller andra strategier tyvärr. Det du skriver om att: du kanske aldrig kan bli mamma. Så blev det för mig. För jag skulle på riktigt döda barnet när det skriker. Så jag har valt bort barn. Tom så pass att det inte går att få barn med mig mer. För jag vågar verkligen inte. Men säger man det så tar ju folk en för en pajas eller en psykopat. Så det är inget jag säger någonsin, men här kan jag säga det för att ni förstår. Men jag har tagit mitt ansvar att inte kunna bli förälder i stället. Bättre det än att göra något riktigt dumt.

    Jag har inte problem med tuggande smaskande eller andning etc utan det är skrik, klamp stamp buller smäll i dörrar motorljud som rusande motor. Att stå vid en racerbana är något som gör att jag skulle kunna göra en Aschberg och sparka in bildörren för dem alternativt sparka ut tänderna på föraren eller skjuta sönder däcken för dem. Så inga fomel 1 tävlingar alls för min del.

    Jag känner en annan person i mn omgivning som har en NPF diagnos av grav karaktär. Den personen är den enda jag kommit i kontakt med som klagar på att grannar drar toalettpapper ur hållaren, det där brrrpljudet som blir. Som likt mig klagar på klamp i golvet/taket, när man hör folk göra sina behov( lyhört). andras tv radio gräsklippare med mer med mer, så jag är tvingad att måsta göra något åt boendesituationen.

    dock har inte jag NPF så jag synkar liksom inte i övrigt med den personen och jag stör mig på dennes ticsande bla. Medan hen stör sig på just andning o allt möjligt. ibland går vår aversion mot ljud i hop men oftast inte ändå och vi har liksom inget gemensamt ändå sas, så jag undviker denne person en hel del mer för diagnosen som så inte misofonin. Mer för att hen får okontrollerade utbrott pga sin andra huvuddiagnos, och gör att man inte kan vara med hen så mycket då hen blir aggressiv på så mycket. allt till hur folk går och står till ja, så nä. Men tyvärr är jag själv inte bättre ibland när det gäller det misofoniska. Men NPF är utrett och konstaterat att jag inte lider av.

Lämna ett svar till Lisa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *