Inlägget jag inte vågar skriva.

Någonting har hänt med min misofoni. Detta känns ovanligt kontroversiellt att skriva om det här, till och med för att vara mig. Att lida av misofoni är att just lida. Varenda dag måste du slåss mot din skam och skuld, varenda dag måste du bita ihop och låtsas som ingenting, varenda jävla dag måste du känna panik/irritation/ilska/sorg. Men jag lider inte längre.

När jag reste från Sverige lämnade jag ett stort bagage bakom mig. Eller, jag försökte i alla fall. Hur mycket jag än bearbetade dess innehåll ute på vägarna, så stod den innanför dörren och väntade på mig när jag kom tillbaka. Mina första nio månader bodde jag hemma hos en vän, slet mig sönder och samman på ett jobb jag desperat försökte lämna. Allt byggdes upp igen och mitt bagage blev tyngre för varje dag. När jag väl flyttat in i min lägenhet slog allt tillbaka på mig med väldigt hård kraft. Jag blev utmattad och sjukskriven.

Jag började äta ett antidepressivt läkemedel med det verksamma ämnet sertralin, som (indirekt) ökar mängden seratonin i min hjärna. En så kallad SSRI (selektiva serotoninåterupptagshämmare). Detta var väldigt svårt för mig, då jag i min enfald aldrig ville vara så ”svag”. Att andra behövt hjälp har varit självklart för mig, någonting som jag uppmanat till. Men när det gällde mig själv kunde jag alltid bita ihop lite till. Men den här gången kunde jag inte det.

Ganska snabbt efter att jag påbörjat min medicinering började jag faktiskt må bättre. Min tydligaste förklaring är att om jag innan medicinen gick med böjt huvud och stirrade ner i marken, kunde jag efter några veckor med sertralin lyfta på mitt huvud igen. Se världen igen. Ytterligare några veckor senare lade jag märke till att jag, till min stora förvåning, inte reagerade på ljud på samma sätt.

En dag när jag var hemma i min lägenhet la jag märke till att min granne gick högljutt ovanför mig. Någonting som jag inte hörde omedelbart, utan som jag efter en stund lade märke till. Någon dag senare hörde jag att någon åt bredvid mig, efter en stund. Det var jobbigt, men jag fick inte panik.  Sakta men säkert märkte jag att jag inte triggades lika lätt, att jag inte reagerade lika hårt. Jag glömde packa öronproppar när jag stack hemifrån – men fick inte panik. Om batterierna i mina hörlurar tog slut på tåget – kunde jag åka dit jag skulle i alla fall. Min sanning som jag levt i under så många år började sakta förändras. Nära vänner till mig som är läkare blev väldigt intresserade. Liknande medicin har använts för att behandla OCD, som har många likheter med misofoni. Min ångest hade blivit lättare att hantera, och min uppfattning av ljud hade förändrats.

Idag har jag snart tagit min medicin i sex månader, och med tanke på hur bra det har fungerat för mig (i många avseenden), ser jag ingen anledning att sluta i första taget. Jag reagerar fortfarande på ljud, men startsträckan är längre och min upplevelse är lättare att hantera. Det kunde jag aldrig drömma om, inte ens i min vildaste fantasi. Jag vet inte om detta är någonting som kommer fortsätta, jag har ingen aning om vad som händer, men jag vet att livet har blivit enklare. Mycket, mycket enklare.

 

Om det är någon där ute som har liknande upplevelser som jag, snälla dela med er.

Detta skriver jag tveksamt och med stor respekt för läkemedel. Vad som fungerar för mig, behöver inte fungera för någon annan. Jag vill inte på några vis uppmana någon till att börja ta liknande läkemedel, då jag inte på minsta vis har kompetensen till att uttala min generellt i ämnet. Detta är min erfarenhet, och mitt syfte med inlägget är att bredda kunskapen och vår förståelse kring misofoni.

Och tiden går.

Hej alla fina, är det någon kvar här?

Tiden går ofattbart fort, en blinkning och livet springer ifrån dig. Sedan jag skrev sist har mycket hänt. Mycket bra, mycket dåligt. Jag har fått ett eget hem, ett nytt jobb, ett nytt liv och nya mål i sikte. Men jag har också varit sjukskriven, fått hjärtat krossat och jag har kämpat mig blodig (bokstavligt talat). Malmö har blivit mitt hem nu. Ett år tog det, innan jag landat på riktigt. Jag går på mina gator, handlar i mina mataffärer, och följer årstiderna genom alléns träd.

Den här bloggen var en väldigt stor del av mitt liv för några år sedan. Att gå från att göra allt i min makt för att dölja min egenhet, till att försöka göra så många människor medvetna som jag bara kunde – var ett stort steg. Jag behövde andas utan min misofoni ett tag. Inte alltid berätta, inte alltid kämpa. Någonstans på vägen insåg jag att även jag är en människa. En i sanning hård insikt.

Därför slets jag mellan mina två olika viljor; att fortsätta skriva (hur jobbigt det än var) och släppa taget om bloggen (hur jobbigt det än var). Under den gångna sommaren har jag kommit till många insikter, och distansen möjliggör alltid helhetsbilden.

Jag har bestämt mig för att fortsätta. Vill ni följa med mig, vore det en obeskrivlig ära.

Med all min kärlek,
Kajsa