Kasta ut era barn från ett flygplan, men glöm för helskotta inte att ge dem en fungerande fallskärm.

Först och främst: jag är inte förälder, och jag vet ingenting om barn. Jag har sällan haft med unga barn att göra och har därmed både begränsad kunskap och erfarenhet av barn. Därför måste jag understryka att detta endast är åsikter, och ingen sanning. Men, med detta sagt, så har jag väldigt stor erfarenhet av att vara ett barn. Och inte bara det, jag har erfarenhet av att vara ett barn med misofoni. 

En av de vanligaste frågorna jag får är från oroliga föräldrar som vill underlätta middagssituationer för deras barn. Barn som med största sannolikhet utvecklar en misofoni. Föräldrarna är väldigt oroliga, och givetvis tar det hårt på en förälder som dagligen bevittnar hur deras barn mår dåligt i deras närhet. Därför handlar dagens inlägg om just detta; min erfarenhet och mina råd till föräldrar vars barn mår dåligt när de äter middag. Middagssituationer är svåra. Vi vill att våra barn ska lära sig att äta middag tillsammans med andra människor. Mat och näring är viktigt, speciellt när du växer och utvecklas. Att lära sig agera socialt med människor är också viktigt. Kanske viktigast av allt dock är att kontinuerligt arbeta på relationen med sina barn, och därmed kunna (för att använda min pappas ordval) ”matcha” med sina barn. Att lära känna dem och kunna möta dem i alla etapper i livet.

Jag minns mina middagar med mycket glädje, men också med mycket ångest. När jag var ett barn fanns inte misofoni som begrepp och diagnos som det gör idag. Varken jag eller mina föräldrar visste varför jag kände såhär, vilket dumt nog ledde till att alla tog det personligt. Jag kunde absolut inte hantera mina känslor och alltid som när jag är rädd och känner mig trängd reagerade jag med ilska. Jag kunde stirra ilskt på min familj och försöka hantera alla svåra bubblande känslor tills jag bubblade över, och flydde in på toaletten. Allt för att komma undan ljuden. Min familj tog illa vid sig, tog det personligt. Jag fylldes med så kraftiga skuldkänslor att det än idag, trots att jag vet bättre, mår dåligt över det.

Det absolut viktigaste som jag har att säga angående detta ämne – är att ta aldrig, aldrig någonsin ta det personligt. Föräldrar, syskon, andra släktingar: du är inte äcklig. Det är inte ditt fel. För din och för ditt barns skull, ta det aldrig någonsin personligt. Bli inte sårad. Och om du blir det, visa det inte för ditt barn. För varje gång du ser sårad ut, kommer detta skapa ännu mer ångest hos ditt barn. Dina reaktioner riskerar att skapa skuldkänslor hos ditt barn. Du undviker detta genom att kommunicera. Japp. Det enkla begrepp som är så svårt att genomföra. Målet med kommunikationen bör vara att avveckla känsloaspekten av problemet. Prata inte om att du som förälder äter, prata om ljuden. Prata inte om barnets reaktioner på dig, prata om barnets reaktioner på sin misofoni. Genom att skala av alla personliga aspekter av problemet kommer ni med tiden kunna diskutera och prata om både problemen och dess lösningar. Därför måste jag understryka det igen: ta ingenting, ingenting, ingenting personligt.

Faktiska och praktiska råd är att jobba med bakgrundsljud och låta barnet vara delaktig i matlagningen. Ha alltid musik på i bakgrunden, men undvik radio. Risken för oönskade munljud är dramatiskt mycket mindre om ni lyssnar på professionellt inspelad och producerad musik, än om ni lyssnar på radio. Munljud förekommer ofta i radio, och det kommer dränera barnet redan innan ni sätter er till bords. Försök även positionera er smart. Stora rum som är fyllda med möbler dämpar ljud väl, men små minimalistiska rum kan stänga inne ljuden. Jag föredrog att bara ha oönskade ljud från ett håll, och satt därför aldrig i mitten i matsammanhang. Ett barn som är delaktig i matlagningen behöver dessutom inte förbereda sig på situationen på samma sätt. Om jag var delaktig var själva ätandet bara en förlängning av en social sammanhang. Det kunde bli svårare för mig att hantera situationen om jag äntrade rummet precis när det var dags att slå sig ner.

En annan viktig aspekt här är att välja sina kamper. Vissa dagar kommer ditt barn att klara det jättedåligt. Vissa dagar kommer det gå bra. Ibland vet ni att ert barn är extra känsligt, och då kanske det är läge att stryka barnet medhårs. Då kanske det är läge att låta alla ta mat och äta vart de vill i huset. Men sen kommer vi även till den svåra biten: ibland måste ni tvinga ert barn att snällt sitta och äta vid matbordet, hur ont det än gör. Ni gör ert barn en björntjänst om ni är för snälla. Det är en process att gå igenom, att hitta sin styrka och lära sig hantera ljud. Och det kommer barnet aldrig göra om det inte utsätts för ljud. Den hårda kalla sanningen är att ni har ett barn med en diagnos, en funktionsvariation. Och det är ert ansvar som föräldrar att ge ert barn alla förutsättningar för att leva ett gott och lyckligt liv. Att undvika svåra saker, och därmed lära ert barn att undvika svåra saker – kommer inte bringa dessa förutsättningar. Om ni arbetar på er kommunikation, om ni kan prata med barnet om dagsformen och därmed ”matcha” med ert barn, kan ni även lära er vilka kamper ni ska ta. Flytta fram positionerna, pusha ert barn framåt. Men var snäll och skapa ett utrymme som är tryggt.

Så tryck på, sätt på musik, var snälla – men ta inget personligt. Bjud in barnet, men ge det space och glöm inte att känna i in dagsformen. Slå knut på dig själv och veckla ut dig igen. Och i slutet på dagen, när du bara vill skrika av frustration, var snäll mot dig själv. Du älskar ditt barn och du gör ditt bästa. Det räcker mer än väl. Det kommer att bli bättre. Ni kommer alla att lära er att hantera problemen som en familjemedlem med misofoni innebär, jag lovar.

Så, sammanfattningsvis: kasta ut ert barn från ett flygplan, men glöm för helskotta inte bort att ge dem en fallskärm.