Håna oss om ni vill, vi rör oss, ni står still.

”Har du ingen självkontroll?”

Jo det har jag. Min självkontroll överskrider din. Överskrider mångas. Detta är inte någonting jag tycker, detta är någonting jag vet. Utan min självkontroll skulle jag skälla ut dig. Utan min självkontroll skulle jag inte ens träffa dig. Jag hade gett dig blickar som fått dig att stanna till. Jag hade gråtit, stormat, gömt mig, och berättat för dig hur äcklig jag tycker att du är. Hur dina ljud framkallar känslostormar som hotar att dränka mig. Det är min självkontroll som gör att jag sitter kvar bredvid dig. Det är min självkontroll som gör att jag bara ser lätt obekväm ut. Det är min självkontroll gör att jag har ett drägligt liv.

”Tycker du att *detta ljud* är jobbigt? Haha, menar du allvar?”

Ja. Det är så jobbigt att jag har funderat på om livet verkligen ska vara så här svårt. Det ljudet du precis upprepade för mig är så jobbigt att jag ibland får dödsångest. Det gör fysiskt ont i mig. När jag berättade för dig att vissa ljud skapar svårhanterlig ångest hos mig skämtade jag inte. För det är inte roligt. Det är inte roligt att kämpa varenda dag mot en begränsning som inte syns, men hörs. Vilken del av detta tror du är ett skämt? Varför skulle det vara kul för mig om du medvetet skapar ett ljud som ger mig panikartad ångest?

”Okej, men jag måste faktiskt få lov att göra som jag vill.”

Absolut. Ingen hindrar dig från att tugga tuggummi/äta med öppen mun/sörpla. För tro det eller ej. Det här handlar inte om dig. Det handlar om mig. Jag attackerar inte dig. Och jag vet att du inte attackerar mig. I min hjärna skapar vissa intryck irrationella reaktioner som skapar stort lidande hos mig. Problemet sitter i mig. Funktionsvariationen sitter hos mig. Inte dig. Men tack för att du väljer detta tillfälle till att ytterligare poängtera för mig att det är mig det är fel på. Det hade varit förargligt om jag hunnit glömma det.

 

Kommentarerna ovan är väldigt vanliga. Så pass vanliga att jag och många andra med misofoni inte vill berätta om vår funktionsvariation. Det är inte värt det, det är enklare att hålla det inom sig. Att skratta. Att ifrågasätta genom att skapa de ljud jag precis förklarat skär som knivar. Att misstro mig. Att förklara hur det är mitt problem, att poängtera att du inte har någon skyldighet att visa hänsyn.

Du hånar oss.

Du skulle aldrig skratta åt en människa med autism som fastnar i en social situation. Du skulle aldrig misstro en människa som sitter i en rullstol. Aldrig vägra en blind människa hjälp. Men misofoni är inte legitimt, så då är det okej att håna. Okej att skratta. Okej att beskylla. Fritt fram att förminska. Kanske är det mänskligt, kanske är det normalt. Men i en värld som är upptagen med att prata, har vi blivit dåliga på att lyssna. Många är tysta tillräckligt länge för att höra, men hoppar rakt in i våra svar innan vi haft en möjlighet att ta till oss det som blivit sagt.

Nästa gång någon i din närhet berättar någonting för dig vare sig det gäller misofoni eller annat, lyssna. Ta inte någon annans plats. Var ödmjuk. Visa vänlighet. Elakhet och tanklöshet skapar ingen utveckling. Tolerans och acceptans för oss framåt.

Så ni kan håna oss om ni vill, vi rör oss, ni står still.

Doften av glögg och jag tror inte att jag kommer att kunna bli någons mamma.

När jag gick i högstadiet jobbade det en kvinna på min skola, hon var assistent åt en tjej i permobil. Men för oss var hon mest en av alla de där ”lärarna” som försvann in till det mystiska rummet klockan 9.20 varje förmiddag för att dricka kaffe. Hon var lite sådär hipp, försökte hänga med i jargongen och försökte vara förtrolig med oss arma tonåringar i vår generella tonårsförtvivlan. När jag gick i sjunde klass, satt/stod/var jag i allrummet under en rast. Jag kommer inte ihåg mycket av denna rast, men ett minne är för mig glasklart. Assistenten pratar med andra flickor om deras vilja att skaffa barn. Majoriteten i min omgivning var tydligen helt på det klara angående detta livsbeslut vid arma tretton års ålder. Jag förstod inte alls deras ambition, och sa detta. Berättade att jag inte ville ha barn. Assisten tittar på mig och säger att: ”Alla flickor når en punkt då de längtar efter en liten att hålla i deras armar. Alla.” När hon sa detta höll hon upp sina armar och vaggade dem i sidled.

Detta fastnade hos mig. Alla flickor vill ha barn. Alla. Men jag ville inte. Var det något fel på mig?

När min misofoni växte sig större och mer energikrävande i mina tonår, växte även en beslutsamhet att inte skaffa barn. Givetvis var mycket av min ovilja en reaktion på samhällets förväntningar på mig som tjej. Ganska mycket av min person var (och är) en reaktion på samhällets förväntningar, om jag ska vara ärlig. Men samtidigt har barn varit mycket svåra för mig att vara nära. Barn låter. Och jag har nämnt det tidigare, men idag kommer jag försöka gå närmre ett ganska privat och mycket jobbigt ämne: jag vet inte om jag någonsin kommer att bli mamma.

Barn är jättesvårt, för barn låter. Och du kan omöjligt säga till ett barn att inte låta. De snorar, tuggar på allt, använder munnen till att upptäcka världen. När de äter så äter de med hela kroppen. De är barn, helt enkelt. Men för mig, är det allt annat än enkelt. När jag ska sätta mig vid ett bord, sätter jag mig långt borta från barn. När jag åker tåg, sätter jag mig långt borta från barn. Alla chanser jag får, ser jag till att jag håller mig långt borta från barn.

När jag inte kan kontrollera mina reaktioner mot vuxna kan jag (även om jag inte borde) kasta otroligt arga blickar mot dem. Om blickar kunde döda får ny innebörd hos mig. Men extremt sällan har detta hänt mot barn, och jag hoppas verkligen att jag aldrig gjort det så ett barn har märkt det. Det är en gräns som ingen av oss får lov att gå över. För vad vuxna gör, påverkar barn. En snabb kommentar av en assistent under en rast kan påverka någon hela ens liv. En ond blick av en främling kan så ett frö som aldrig borde få utrymme att växa. En ond blick, eller ett starkt påstående.

Min misofoni är stark. Jag vet att jag är starkare. Jag vet att kärleken en förälder känner gentemot sina barn är bland det starkaste som finns. Detta vet jag för att mina föräldrar har bevisat det för mig och min syster i tid och otid. Men jag vet inte om det räcker. Räcker kärlek för att jag ska vara villig att ta risken? Är jag tillräckligt stark – och villig – att våga chansa? Min generella tveksamhet kopplad med min misofoni gör att beslutet är svårt. Jag vill inte, kan inte, men vill inte missa en så fundamental del av livet.

När någon frågar mig och jag svarar nej, dyker samma minne upp framför mina ögon. Eller jag vet inte ens om det är ett minne. Det kanske är ett minne av en berättelse eller en hemmavideo. Men jag ser hur jag och min syster går lucia. Jag känner doften av levande ljus och sockrig glögg. Jag kan höra hur tystnaden börjar lägga sig, höra de ansträngda viskningarna, känna hur intensivt lärarna jobbar för att få barnen att stå i led. Spänningen i luften, högtidens allvar. Barnen börjar sjunga, först tyst och tveksamt, men sedan starkare och klarare i samma takt som självförtroendet höjs och nerverna sjunker. Våra föräldrar är i publiken, det är tio dagar kvar till jul, och hela jävla världen är magisk.

Hur kan jag missa det?

Hur kan jag klara av att nå den punkten?

Att föda ett barn in i denna värld är det mest själviska vi kan göra. Barnet har inte bett om detta liv. Vi ansvarar för en annan människas start i livet. För dess lycka, dess utveckling, dess initiala förutsättningar. Det ansvaret, och det privilegiet, är någonting som många människor tar alltför lättvindigt. Kan jag garantera att jag har rätt förutsättningar för att ge mitt barn en god start i livet? Nej, jag kan inte det. Är jag villig att försöka? Jag vet inte. Känslan av att det är någonting fel på mig kvarstår. Där andra är helt självklara i sin ambition är jag tveksam och negativ. Som en snart 30-årig kvinna är detta märkbart och märkligt för många. Ofta lägger jag till en kaxig attityd, bara för att ytterligare skapa effekt. Och för att skapa distans. För enligt min ack så ödmjuka åsikt har ingen jävel med detta att göra. Men människor frågar, och jag funderar vidare. Att vara annorlunda är ingenting nytt för mig, sällan passar jag in med enkelhet. Ofta är jag den som är udda. Gällande min misofoni, gällande min framtida familjeplanering, gällande det mesta.

Det är med mycket förvirring, mycket rädsla inför framtiden och en djup osäkerhet som jag skriver detta inlägg. Jag har inga svar på mina frågor. Bara tiden kommer kunna berätta detta för mig.


Min storasyster Johanna och jag. Under en magisk tid i mitt liv.

Ett försök till en video!

Hej!

Idag tänker jag något utanför den berömda lådan, och väljer att försöka mig på att publicera en video istället för att skriva ett inlägg. Det var dags att testa sig på något annorlunda. Inte för att jag tröttnat på att skriva – inte alls! Utan för att omväxling förnöjer. Detta är dessutom ungefär så långt utanför min comfort zone jag kan komma. Gillar ni konceptet? Ska jag försöka ge mig på lite ”storytimes” fler gånger?

PS. Jag hoppas att ni hör vad jag säger! Obekväm och blyg är bara förnamnet!
PS2. Eh, jag har lovat mig själv att inte be om ursäkt för hur jag ser ut. Så jag gör inte det.
PS3. Jag kunde inte välja vilket bild som skulle representera videon, tack YouTube!

Kommentera gärna!