På 30 meters djup kan jag andas fritt

Min barndom var otroligt lycklig. Ofta har jag argumenterat för att den var för lycklig, då jag fann det mycket svårt och smärtsamt att klippa navelsträngen. Därför har det ofta förbryllat människor i min omgivning (och mig själv för den delen) att jag hand i hand med min lyckliga barndom ofta tvingats kämpa mot en till synes oförklarlig ångest. Ångest, rädsla och oro. Det är nog bara sådan jag är. Där många andra i min ålder, oavsett vilken ålder det rört sig om, varit mer eller mindre sorglöst lyckliga i nuet har jag alltid grubblat ifrågasatt och oroat mig.

I mycket unga år började jag gå i simskola, så som är normen där jag växt upp. Jag lärde mig simma fort, sedan rullade det på och jag simmade aktivt i tolv år. Huruvida jag uppskattade det initialt eller ej kommer jag inte ihåg, men med tiden kom simningen att betyda oerhört mycket för mig. Det var via simningen som jag fick mina första vänner och mitt första sociala sammanhang. Men mer än så, det gav mig ro. Länge har jag berättat för folk om hur vatten är mitt happy place. Kuratorer och liknande löst folk har därför ofta tipsat mig om att unna mig en simtur i veckan.

När jag simmar kan ingen prata med mig, utan jag har bara mig själv och mina tankar att lyssna på. I mina tonår gjorde det stor skillnad för mig, och jag kunde med en enkelhet simma fram och tillbaka i bassängen i timmar. Mina tankar vandrade av egen fri vilja och efteråt kunde jag sällan komma ihåg exakt vad jag egentligen hade tänkt på.

Idag är mina tonår långt borta, och det är jag också. I skrivande stund befinner jag mig på Gili Trawangan, en paradisö i hjärtat av Indonesien. Det är mitt andra besök på kort tid, och anledningen för detta är att jag ska ta mitt dykcertifikat. När jag och en vän besökte ön första gången övertalade hon mig att prova på att dyka. Priset skrämde undan mig men jag ville ju gärna prova. Och någonting hände med mig. Det bara… klickade. En helt ny värld öppnades för mig och jag behövde mer. Att få på mig all utrustning, lära mig ett helt nytt sätt att andas, och sakta men säkert ta mig ner på havets botten – få saker har någonsin känts så naturligt för mig. Så underbart.

Och idag slog det mig. I vatten finns inte mina triggerljud. Inga smaskningar. Inga läskiga munljud. Ingenting. Allt är vatten och inga fuktiga ljud tar plats. Vatten bekämpar vatten och jag finner enbart frid. När jag kämpade mig fram och tillbaka i bassängen timme ut och timme in så fanns bara jag och en isolerande tystnad. När jag trotsar mänskliga instinkter och sjunker till 30 meters djup, med mitt syre på ryggen, finns bara jag i mitt huvud. Mina tankar och mina luftbubblor skapar en alldeles speciell och läkande tystnad.

Vatten är mitt happy place. Inte för att det är det bästa jag vet, utan för att under ytan gör det inte ont. Det tog mig förskräckligt lång tid att koppla ihop detta mönster, men nu när jag har gjort det kommer jag kunna använda kunskapen till min fördel. På 30 meters djup kan jag, ironiskt nog, andas fritt. Där finns inte min misofoni.

Oavsett vem du är, oavsett din funktionsvariation, oavsett det mesta – hitta vad som gör dig lycklig och fortsätt att göra det. Så ofta du kan. Om det så är att jobba i ett stall, promenera hundar i skogen, åka skateboard, eller simma fram och tillbaka i en bassäng. Ångest/oro/svårigheter är en del av livet, och det är okej. Men det är ditt ansvar att hitta vägar igenom din oro. Ditt ansvar att göra dig lycklig.

Min lycka är (bland annat) att simma på 30 meters djup, och framför näsan på mig simmar en 150 centimeter lång haj förbi. Under mig vilar en stor sköldpadda. Och det enda jag hör är mina andetag. Långsamma, fria, läkande andetag.

Bakåtblick och framåtanda

Livet på resande fot är mycket, men inte förutsägbart. I skrivande stund befinner jag mig i Indonesien, med tekniska problem och osäker internetuppkoppling. Därför kommer dagens inlägg dels vara ett mellanspel som lyfter fem viktiga inlägg, någonting som kommer att gynna den nya läsaren. Men idag vill jag även diskutera denna bloggs framtid med er.

När jag startade denna blogg drömde jag om två saker; att få vara med i TV4 Nyhetsmorgon och att skapa en trygg plats för människor med misofoni. Att vara med i Nyhetsmorgon är självklart inte helt seriöst från min sida, att skapa en trygg plats för människor med misofoni är däremot mycket seriöst.

Att få inspiration till att skriva dessa inlägg är lätt. Men ni måste hjälpa mig lite. Vad vill ni läsa om? Vad intresserar er? Desto mer vi kan kommunicera, desto mer kommer ni att få ut av mig och mitt liv med misofoni. I dagsläget skriver jag bara utifrån mig själv. Så idag vill jag uppmana er till just kommunikation. Kommentera här, skriv till mig på Facebook (Mitt liv med Misofoni), skicka ett mejl (mittlivmedmisofoni@gmail.com),  skicka ett privat meddelande på Instagram (kan ni gissa?). Hör av er helt enkelt.

Nedan hittar ni mina fem viktigaste inlägg. De som dels fått flest reaktioner, berör mina svåraste ämnen och de som kostat mest att skriva.

1. Den allra största skammen. Om hur jag lät min misofoni infektera min relation till familjens hund. Hur han aldrig slutade älska mig, hur lite jag än förtjänade det. Och hur han, ironiskt nog, dog i mina armar.

2. Hjärtat, hjärnan och magkänslan. Om hur hjärtat, hjärnan och magkänslan styr våra känslor, tankar och beslut. Om hur du kan ta tillbaka kontrollen, när du förstår hur dessa arbetar med, eller mot dig.

3. Med skuld och skam som enda sällskap. Om hur jag gömde mig på toaletten under familjens middagar. Hur det kom sig att mitt enda alternativ var att ljuga, gömma mig, och sitta med skuld och skam som enda sällskap.

4. Även i nöden gör det ont. Otroligt utlämnande inlägg som handlar om hur jag triggade av ljudet av min mormors död; min väns krossade hjärta; och min hunds död.

5. Bli våldsamt förälskad i dig själv. Om hur du aldrig, aldrig, kan önska bort en del av dig själv. Hur du alltid kommer att vara den du är. Och ditt enda alternativ är att bli handlöst, hjälplöst och förbehållningslöst förälskad i dig själv.

 

”It always seems impossible until it’s done”

Innan jag började blogga var denna blogg en omöjlighet.

Skuld och skam är ett återkommande ämne i mina texter. För det (enligt min mening) svåra med misofoni handlar väldigt lite om ljud, men desto mer om självbild och självkänsla. Den viktigaste aspekten gällande min misofoni var otroligt länge att dölja den. Mitt mående betydde mindre än min vilja att vara som alla andra. Om ingen visste, om ingen annan märkte – då kunde även jag ignorera det.

Tanken på att prata om det, berätta för folk, var oroväckande svår. Att starta en blogg om det var minsjäl helt jäkla omöjligt.

Tills jag gjorde det.

Nelson Mandela sa en gång att allt är omöjligt, tills vi gör det. Då är det inte omöjligt längre.

Egentligen hatar jag dessa plattityder. Enkla citat, carpe diem och följ ditt hjärta och allt vad det heter. För alla vet att vi (troligtvis) bara lever en gång och alla är införstådda i det egenansvar som detta innebär. Men det gör det faktiskt inte ett dugg lättare. Självhjälpsböcker som på fullaste allvar råder vilsna människor att ”sluta tänka negativt” – vilket hån. Det vill säga, är du inte mottaglig, hjälper det föga.
Men ändå. Den där Nelson Mandela visste vad han snackade om. Och han hade definitivt mandat att uttrycka sig gällande vad som var och inte var möjligt.
Det tog mig 17 år, och under den här tiden slog det mig aldrig att jag inte hade anledning att skämmas. Inte ens efter att jag fick veta vad misofoni vad för någonting kunde jag acceptera det som en naturlig och skamlös del av mig själv. Eller kunde och kunde – tanken slog mig bara aldrig.
Det tog mig 17 år att samla ihop modet som krävdes för att acceptera mig för den ljudkänsliga människa som jag är. 17 år för att göra någonting omöjligt. Idag jobbar jag hårt för att berätta, belysa, och (förhoppningsvis) beröra.
Att skriva denna blogg hjälper mig enormt mycket. Jag kan sträcka mig så långt som att säga att det är den svåraste och viktigaste delen i min process framåt för att släppa den skuld och skam som följt mig under alla dessa år. Genom att öppna upp inför alla och envar skapar jag distans till min misofoni. När jag bestämde mig för att äga min egen historia fick jag även verktygen att skriva min egen framtid.
Berätta för någon. En lärare, en vän, en släkting, eller ett älskat djur. Förklara vad misofoni är. Beskriv hur det du drabbats av påverkar dig. Det är läskigt, men det är värt det. Ta språnget och dela med dig, du har så oändligt mycket att vinna på det. Du behöver inte slåss ensam.
Det omöjliga är bara omöjligt tills du gjort det. Det tar tid, det kräver mod, det gör ont, det kostar och det kan känns hopplöst. Men dag för dag, bit för bit, så går det.
Om du vill och vågar.