Mitt liv med Misofoni i Allers!

Denna vecka har jag den stora äran att vara med i Allers, Sveriges största veckotidning. Det var en surrealistisk upplevelse när journalisten ringde upp mig och bad om min medverkan. Jag blev lika delar rädd, exalterad, förvånad men samtidigt väldigt väldigt stolt. Hur kunde detta hända? Jag och Therese, den fantastiska journalist som skrivit denna artikel, pratade länge och om många olika saker. Hur allt började, varför jag bestämde mig för att börja blogga, hur jag ser på min framtid. Allt står i artikeln, sp jag rekommenderar er alla att genast ge er ut i affären och köpa ett exemplar.

Allers är en speciell tidning för mig. Min mormor prenumererade på Allers under många, många år. Så den fanns alltid hemma hos mina morföräldrar och min mormor och jag löste korsorden tillsammans. Eller, jag tittade egentligen mest på och åt bullar. Därför känns det extra fint att få vara med i en tidning som under mina första 23 år alltid låg bredvid mormor i soffan, redo för att läsas och korsord att lösas. Tack Allers, min mormor hade varit så stolt. 

Till alla er som hittat hit på grund av artikeln – välkomna! Ställ frågor, önska inlägg och mest av allt: säg hej till mig och presentera er själva!

Ljud som maktmedel

Hittills har jag främst berört misofoni utifrån antagandet att det är mitt problem – att människor gör ljud ifrån sig, någonting som varken är märkligt eller konstigt. Problemet ligger hos mig, och därmed ligger även lösningen hos mig. När människor äter är det faktiskt ytterst få som är medveten om att de gör ljud. Det är som det är. Veckans inlägg kommer däremot att handla om en annan aspekt av ljud.

Idag vill jag prata om ljud som maktmedel.

Att göra ljud ifrån sig är att ta plats. Låter du lägger andra människor märke till dig. Lägger andra människor märke till dig så bekräftar de dig. Inte bara att föra sin talan, utan även andra sorters ljud. För många är ett tydligt tuggande ett sätt att revoltera mot de sociala normer som råder. Ett sätt att säga ”fuck you, jag bryr mig inte ett piss om dig”. Som kvinna som ibland har hamnat i semi-hotfulla situationer med män kan berätta ändlösa historier om kaxiga killar som tuggar tuggummi provocerande för att göra mig obekväm. Enkelt sagt: ljud är ett av många medel du kan använda för att göra människor i din omgivning obekväma, rädda och på sin vakt.

När jag gick i skolan var livet inte alltid lätt. Faktum är att det var stundtals svårt. Jag hade inte jättelätt för att få vänner och de ”vänner” jag hade var inte snälla. En tjej kommer jag ihåg extra tydligt. Hon gillade verkligen inte mig, men de andra i hennes umgängeskrets tyckte att jag var helt okej. Jag hade redan då en väldigt utvecklad misofoni, jag visste bara inte vad misofoni var för något. Hon klurade dock snabbt ut att om verkligen ville att jag skulle gå, behövde hon bara smaska. Och som hon smaskade. Vidöppen mun, med högt tryck mellan tunga och gom. Hon åt chokladbollar, tuggade tuggummi och gjorde det rakt mot mig, med en intensiv ögonkontakt. Jag flydde så fort jag kunde. Hon förstod nog inte hur eller varför, men hon förstod hur hon enklast kunde utöva makt på mig. Med ljud.

För oss med misofoni kommer ljud alltid att vara en utmaning. När ljuden kommer med ont uppsåt är det en ännu större utmaning. För det brinner i hjärtat av orättvisa. Men oavsett uppsåt, oavsett hur orättvist det än är – måste vi fortsätta att försöka. Vårt berg är högre än andras, vårt lopp är längre och våra hinder större. Människors uppsåt spelar generellt sett ingen roll. Det är vi som lider, det är ”vårt problem” . Men det vackra i detta är att det även är vår lösning.

Vårt lopp är längre än andras, vårt berg är högre att bestiga. Det är vårt bästa maktmedel för det gör oss starka. Och det kan ingen, inte ens elaka tjejer som äter chokladbollar, ta ifrån oss.

Högmod går före fall

Det är inte alltid en klok idé att ropa hej för tidigt. Bara dagar efter att jag publicerade mitt förra inlägg fann jag mig i två situationer som helt drog mattan under fötterna på mig. För tusende gången satte världen mig på plats och jag åkte tillbaka ner på jorden med en smäll. Jag må hantera min misofoni hundra gånger bättre än jag trodde att jag någonsin skulle kunna göra, men jag hanterar den fortfarande hundra gånger sämre än vad jag önskar att jag kunde.

Den kulturella kontexten gör att min misofoni tar andra och mycket mindre uttryck när jag befinner mig i en annan kontext än min egna. I skrivande stund befinner jag mig på Sri Lanka, och för sex månader sedan befann jag mig i Indien och hade en liknande upplevelse där. Kort sagt reagerar jag mindre, rycker på axlarna där jag hade fått ett nervöst sammanbrott hemma i Sverige. Att bo med andra människor är lättare, att åka kollektivtrafik är lättare. Eller, så trodde jag.

För några dagar sedan bodde jag på ett litet hostel precis vid havet. Vi var bara en handfull gäster och klockan var runt åtta på kvällen. Jag placerade mig på balkongen med min dator, och tänkte njuta av lite bra internetuppkoppling (för en gångs skull). En brittisk tjej, lika liten som hon var solbränd, dyker upp med en skål med mat. Jag vet knappt vad det var för någonting, men det såg nästan ut som klyftpotatisar, eller morötter som hon haft i ugnen. Vad det än var så var de oljiga, stora och mjuka. Hon äter helt utan medvetenhet om hennes handling. Hon sög tag i sin mat, en plågsamt liten bit i taget. Hon smackade, slörpade och tuggade med vidöppen mun. Slickade sig om munnen och sög bort oljan från sina fingrar.

Jag höll på att dö. Från noll till hundra upplevde jag den välbekanta paniken och ångesten välla fram. Min logiska förmåga försvann och jag får knappt luft. Det slutar med att jag i ren panik gömmer mig bakom en vägg på balkongen och trycker mina händer hårt över mina öron, spelar så hög musik att det gör ont. Där sitter jag hukad och känner tårarna svida i ögonen, väntar intensivt på att helvetet ska ta slut.

Dagen efter ska jag åka buss hela dagen. Tidigt på morgonen beger jag mig och har förberett med nyladdad telefon och bra hörlurar. Kollektivtrafiken är inga problem här, ur ett misofoniperspektiv. Men tji fick jag. Sex timmar in i resan träffar jag en ny vän. Hon kommer från Nya Zealand och vi ska till samma hostel och bestämmer oss för att ta sällskap framöver. I bussen jobbar det alltid en man som går omkring och säljer bussbiljetterna. Denna gång var det en ung kille, uppenbarligen över öronen förtjust i att så många blonda tjejer åkte med hans buss till den populära surforten. Han tuggade på någonting, och jävlar vad han tuggade. Han var arrogant, tittade på tjejer som om de var köttbitar, hånade folk och tuggade ändlöst. I min värld var det uppenbart att hans tuggande var ett maktmedel, någonting han gör för att berätta någonting för sin omvärld.

Han var en skitstövel, och jag kunde inte komma bort från honom. Det första intrycket är viktigt, och hur skulle jag förklara för min nya vän, den som jag ska komma att bo med en vecka framöver, att jag inte kan fortsätta vår trevliga pratstund – att jag måste spela hög musik och trycka mina händer för mina öron? Paniken låg nära hela tiden, enbart en järnvilja gjorde att jag kunde ta mig igenom vad som kom att bli en evighetslång resa.

Vad jag skrivit om den kulturella kontexten står jag fortfarande fast vid. Men självklart är ingenting svart eller vitt. Jag har mycket, mycket lättare för när människor här agerar enligt deras ljudnorm. Men självklart finns det skitstövlar här också, och självklart ramlar jag över mängder människor som inte alls befinner sig inom denna kontext. Nyckeln till bakslag är att klappa sig på axeln och tro sig vara färdiglärd. Ödmjukhet är den enda vägen jag vet fungerar, och ibland behöver vi lära oss samma läxa gång på gång. Därför är jag glad att jag fick komma ner på jorden igen. Det gör ont, men det måste ske.

Inte ens i paradiset går jag fri.

 

Den kulturella kontexten, pt II

Nu är jag här. I det stora utomlandet. När jag kom hem från Indien i december skrev jag ett inlägg om det jag kallade för den kulturella kontexten. Det inlägget var i sig en förlängning på ett inlägg om den sociala kontexten – ett koncept som en läsare gav mig. Den sociala kontexten beskriver hur min misofoni fungerar i olika sociala miljöer. Att jag reagerar kraftigare i den sociala kontexten jag befinner mig i när jag är i mitt privatliv, men att jag reagerar mycket mildare när jag är på jobbet. Den kulturella kontexten behandlar samma fenomen, men utifrån perspektivet vilken kultur jag befinner mig inom. Enkelt sagt – jag reagerade mycket mildare i Indien än vad jag gör i Sverige.

Nu är jag på Sri Lanka, och kroppsljudsnormen är densamma här som i Indien. Försök läsa detta som min uppfattning av normen, inte som en bedömning av den. Som en människa med misofoni är det alltid otroligt jobbigt att påpeka att vissa grupper människor låter mer eller mindre än andra, detta beror troligtvis på hur nära det är mellan mitt dömande och min skam. Oavsett, generellt är det mer acceptabelt att spotta, fräsa, harkla, snora och att äta med öppen mun. Det är få som har ett, enligt generella västerländska normer, bra bordsskick. Majoriteten låter så det står härliga till, oavsett om människor är i närheten eller inte.

När jag skriver detta har jag åkt med flyget två gånger, ätit flera gånger på olika lokala hak, tagit sju lokala bussturer som varade i otaliga timmar och så vidare. Jag har alltså redan utsatt mig för mycket människor och mycket ljud. Och återigen, till min stora jävla förvåning, reagerar jag mycket mildare än vad jag skulle gjort hemma. Om någon hade harklat en sådan supersnorig harkel, liksom ändå nerifrån magen upp genom svalg och sedan lagt en rejäl loska bredvid mig i Sverige hade jag troligtvis dött på fläcken. Men här reagerar jag knappt. Jag reagerar, missförstå mig rätt, men jag kanske rycker till lite, flyttar på mig lite och tar ett andetag. Sedan är det över.

En gång är ingen gång, men är två gånger tillräckligt för att dra slutsatser? Kanske inte. Oavsett är det otroligt spännande. Så ni som läser detta – vilka erfarenheter har ni? Har ni det lättare på jobbet? Har ni märkt av någon skillnad när ni reser? Berätta allt för mig!