Visste ni?

I dessa sommartider (och sommarjobbstider dessvärre!) bjuder jag på ett enkelt och inte så personligt inlägg. Sedan jag ramlade över begreppet och fenomenet misofoni har jag spenderat ett stort antal timmar med att göra research, pålitlig och kanske inte så pålitlig. Här är några påståenden som jag hittat:

När en människa med misofoni blir triggad kan hens hjärta rusa och hen kan börja svettas och bli yr.

Dessvärre så är det en vanlig upplevelse att en människa med misofoni triggas mycket lättare av nära vänner och familj.

Det spelar mindre roll hur högt trigger-ljudet hörs. Detta är både på grund av en generell svårighet att filtrera ljud, men också på grund av rädsla inför ljudet (som gör ljuden svårare att blockera).

Många påstår att människor med misofoni är ovanligt intelligenta och kreativa – detta finns dock inget underlag för (och i mitt fall är det högst oklart om det stämmer!).

Sedan 2001, när misofoni nämndes för första gången, har teorierna om misofoni växlat fram och tillbaka. Främst gällande huruvida misofoni är ett psykiskt eller neurologiskt tillstånd. Dock har det i flera år lutat åt att det är ett neurologiskt tillstånd.

Att leva med misofoni kan vara extremt hämmande och det är inte ovanligt att människor som har svårt för att hantera sin misofoni lever i utanförskap, inte klarar av att jobba, inte klarar av att antingen behålla eller skaffa en familj samt att nära relationer blir alltför krävande.

I majoriteten av alla rapporterade fall börjar symptomen dyka upp mellan 10-12 års ålder.

 

Fan. Var det bara jag som blev deppig? Men vet ni vad som också går att läsa om? Hur mycket bättre människor med misofoni mår när de pratar om sina problem och sina upplevelser. Att bli bekräftade och därmed lättare kunna återta den plats i det offentliga rummet som vårt välfärdssamhälle erbjuder. Och i mitt fall stämmer detta mycket väl. Sedan jag påbörjade denna res mår jag mycket bättre. Därför vill jag uppmana alla ni som läser att genast berätta för någon om er problematik. Ringarna på vattnet är omöjliga att förutse.

Kontexter, kontexter, kontexter.

När jag var liten så fattade inte jag att min mamma inte alltid var min mamma. Eller att min lärare inte alltid var min lärare. Eller vänta lite, missförstå mig rätt här. Att en människa har olika roller som är aktiverade i olika kontexter i sitt liv var en alltför abstrakt tanke för mig, så som det är för många barn. Min mor var en egen människa som dessutom var någons fru, syster, dotter, arbetstagare, vän och mamma. Samma människa, olika kontexter.

Samma sak gäller mig. Idag är jag en arbetstagare, en vän, en dotter, en syster, en kvinna, en kollega, en.. ja, ni förstår. Jag är samma Kajsa, men i olika kontexter. Men alla varianter av Kajsa kan inte hantera ljud lika bra. Kajsa som är en dotter och en syster kan hantera ljud väldigt dåligt. Kajsa som är arbetstagare kan hantera ljud väldigt bra! Kajsa som är vän kan hantera ljud beroende på vilken vän det gäller.

Den enda skillnaden är rimligtvis kontexten. Eller? Den sociala struktur som byggts upp i min familj har gett mig utrymme att leva ut min misofoni – vilket är önskvärt och rimligt. Alla borde få lov att sänka garden när de är hemma med de människor som de älskar allra mest. Men den strukturen som präglat mig i arbetssituationer har inte tillåtit mig att leva ut min misofoni när jag blir triggad och provocerad av ljud. Vilket är exakt lika önskvärt och rimligt. Trösten och budskapet i detta inlägg handlar om det hopp jag känner inför dessa faktum.

När jag är på jobbet är jag samma Kajsa som jag är när jag är hemma. Samma gener, samma blodomlopp, samma tankar och samma egenskaper. Till och med samma hårfärg. Den enda logiska slutsatsen som jag kan dra av detta borde rimligtvis vara att jag rent teoretiskt kan ta fram de egenskaper som gör att jag kan hantera min misofoni på min arbetsplats – även när jag är hemma. Det är kanske hundra gånger svårare, men jag KAN.

Kan en version av mig hantera livet utan att må dåligt över min misofoni, kan minsjäl alla varianter av mig klara det. Om jag bara ger mig fan på det och vägrar misslyckas.

Vilka kontexter är lättast/svårast för er?

Utanförskap och nya riktningar.

När jag gick i sjuan ville jag inget annat än att vara inkluderad. I den aspekten var jag väl som de allra flesta. Jag hade börjat på nya skola i sjätte klass och hade ingen naturlig plats i den sociala kontexten. Alla andra hade följt varandra genom åren, men inte jag. De som känt mig länge kan bekräfta att jag i sociala kontexter kanske inte alltid varit överdrivet smidig. Jag snubblade mest in och förväntade mig att jag skulle hitta kompisar omgående. Enkelt sagt bibehöll jag ett barns naiva charm längre än många andra.

En brytpunkt kom i slutet på sjuan. Jag hade ansträngt mig allt jag kunde, men lyckades aldrig riktigt få till det. En dag satt vi några i biblioteket och en riktigt jävla elak tjej hade listat ut att jag var känslig för ljud. Hon var aldrig trevlig mot mig, men oftast kunde jag ta det mest som kastades i min väg. Den dagen ville hon väl att jag skulle försvinna, så hon åt sin chokladboll med munnen öppen, provocerande äckligt och i ett försök att få mig att försvinna. Jag bad henne att sluta, men hon hånskrattade och sa nej.

Jag försvann därifrån och försökte aldrig bli deras vän igen.

Det här är bara ett litet tillfälle i mitt liv. En rast spenderad i ett bibliotek med ett gäng tjejer. En elak tjej som listat ut hur hon skulle få mig att gå därifrån. Hon skrattade bekymmerslöst och glömde bort mig direkt. Jag flydde därifrån med ett växande självförakt.

Detta var ett tillfälle i mitt liv där min ljudkänslighet använts mot mig, för att skada och förnedra mig. Idag är jag tacksam för att jag där och då gav upp min jakt efter att passa in. I min ensamhet valde jag att spendera min tid med att läsa och studera, idag har jag lyckats skaffa mig tre kandidater. Att ha ett funktionshinder kan innebära ett tydligt utanförskap och en ensamhet, men det kan också innebära att du hittar en riktning som du inte skulle hittat annars.

 

Ringar på vattnet mina vänner, livet är endast en följd av ringar på vattnet.