Bekräftelse. Inget mer, inget mindre.

Under flertalet inlägg har jag skrivit om eller skrivit runt behovet och vikten av att bli bekräftad. Om jag kan åstadkomma en enda sak med denna blogg vill jag att mina fellow misofoner ska bli bekräftade. Helst av samhället i stort, men minst av mig. Men vad är egentligen bekräftelse i den här kontexten? Och varför tjatar jag om det vecka ut och vecka in?

Det är min erfarenhet att när någon inte passar in i den givna mallen som vi förväntas trivas i (eller åtminstone acceptera) så vänder sig den personen lätt till känslor av skuld och skam. Jag har haft otaliga vänner och bekanta som på ett eller annat sätt inte upplevt sig tillhöra normen och som vänt det till deras nackdel. Människor som känt skam över sin sexualitet/sin könsuppfattning/mentala hälsa och människor som känt skuld över sina ”tillkortakommande”/sina intressen/sina bristande intressen och så vidare.

 

Detta gör mig jävligt förbannad.

 

En klok kvinna som jag pratade med mycket för ett år sedan satte mig på plats, minst sagt. Jag ventilerade stora mängder skam och skuld för min person, ville nå slutsatser gällande hur det kommer sig att jag är som jag är. Hennes svar var genialiskt i sin enkelhet. Hon kapade mig vid fotknölarna med ett enkelt ”Varför då?”. Jag blev ruskigt förvirrad och förstod inte hur hon tänkte alls. Uppenbarligen var jag tvungen att ”gå till botten” med mina problem och allt vad det heter. Men det hon lärde mig är att min personlighet och alla de aspekter och egenskaper som tillsammans skapar min person inte är ett problem att ”gå till botten med”. Jag är som jag är. Alla mina fantastiska/tråkiga/mediokra/hemska/unika/vanliga egenskaper är inget jag varken kan eller borde sträva efter att förändra.

Skam och skuld är ingenting som är konstruktivt när de riktas inåt. Skam och skuld kan endast fungera konstruktivt när de appliceras på vad vi gör, inte vilka vi är.

Som en människa med misofoni passar du inte in i samhället. Så enkelt är det. Du har ett hinder mellan dig och alla andra, vilket kommer påverka dig och dina livsval i hela ditt liv. Att du upplever att du är annorlunda, udda eller ”trasig” på något vis är väldigt normalt. Jag har exempelvis spenderat 17 år med att skämmas över min person. Men vad fan har det gett mig? Ingenting. Inte ett dugg.

Men jag skäms varje gång jag agerar på ett dåligt sätt. Om jag snäser åt någon, om jag stirrar ilskt på någon som äter eller om jag inte klarar av att be någon stänga munnen snällt utan mest skriker till. Sånt händer och det gör mig inte till en dålig människa, däremot skäms jag lite över mina handlingar och försöker lära mig till framtida situationer. På exakt samma sätt som jag skäms eller känner skuld ifall jag glömmer bort någonting jag lovat någon, eller om jag råkar såra någon.

Skuld och skam kan vara känslor som gör att du lär dig av dina misstag. Men du ska aldrig, aldrig, aldrig skämmas över den du är. Du är den du är, ingen vet varför, ingen behöver veta varför. Lär dig istället att hantera saker du tycker är svåra, var snäll och fortsätt att lära dig från dina misstag.

Det är av dessa anledningar som bekräftelse är så viktigt för mig. Varför jag gör allt jag kan för att bekräfta alla er som läser här. Du är den du är och du är bra precis som du är. Det är en jävla skillnad på vem du är och vad du gör. Att du irriterar dig på ljud och att det finns ett hinder mellan dig och andra människor gör inte dig till en dålig människa. Det gör dig bara till den du är. Hur du hanterar de impulser du får och hur du agerar på dina impulser – det kan du förändra och påverka. Inte den du är.

Ibland räknas tanken så mycket att handlingen nästan hamnar i skymundan.

Nu har det gått mer än två veckor sedan mitt (motvilliga men) fantastiska examensfirande. Det vill säga snart tre veckor sedan mina nära gav mig de hörlurar som jag skrev om för två veckor sedan. Är ni nyfikna om hörlurarna och deras kapacitet kan ni läsa om detta här.

Och jag har inget annat än lovord för dessa hörlurar. Herregud vilka jävla lurar! De är ta mig fan helt jävla otroliga. Ursäkta mitt allt annat än propra språkbruk, men jag vill inget annat än åka och köpa hundratals hörlurar och ge ut till alla oss som så desperat behöver dem.

Jag har åkt buss tvärsöver en kvinna som tuggade tuggummi med ungefär hela kroppen, öppen mun och allt. Jag hörde henne inte. Jag har åkt buss tillsammans med ungefär tusentals skrikande dagisbarn. Jag hörde dem inte. Jag har gått genom Malmös central under rusningstrafik och blivit omsprungen av av stressiga människor. Jag hörde dem inte. Jag har gått omkring i mitt hem och kunnat vara helt befriad från mina grannars oljud. För jag hörde dem inte.

Som ni säkert förstår har dessa hörlurar gjort mycket för mig, säkert mer än vad ni som läser här ens kan förstå. Men inte ens världens bästa hörlurar kan mäta sig med tanken och kärleken bakom gåvan.

Det går i ärlighetens namn inte att sätta ord eller pris på den kärleken som finns bakom hörlurarna. De mina har genom att välja ut och lägga (hutlösa) pengar på ett par speciella hörlurar som kan hjälpa mig med min misofoni inte bara underlättat mitt liv – de har även totalt accepterat och tagit in min misofoni som en del av mig. Det är i vilket fall så det känns och så jag upplever det.

När jag började skriva här var det med en förhoppning att främlingar skulle läsa och förhoppningsvis lära sig att acceptera och förstå mitt och många andras problem. Att även de som står mig nära skulle lära sig att acceptera och förstå mina egenheter tog jag inte riktigt med i beräkningen.

 

Det är den största och viktigaste gåvan jag fått.

Att frivilligt sätta sig i ett rum fullt med smaskande/prassel/prat/alla irriterande ljud i världen – och betala för det.

 

Att gå på bio. Så fruktansvärt trevligt och samtidigt så hiskeligt hemskt. I mitt liv har biobesök alltid varit lite speciellt, någonting som jag och min syster gjort väldigt mycket tillsammans. Genom hela min uppväxt har det varit någonting som hon och jag gjort tillsammans.

Men fy fan vilken fars det kan bli ibland.

För tänk efter. Ett ljudisolerat rum fyllt med människor som äter konstant i cirka två timmar. Det prasslas med godispåsar, krasar med popcorn, pratas mer eller mindre diskret och ja, gör alla de där ljuden som jag ibland har lite svårt för. Jag vet inte hur många gånger jag hamnat bredvid århundradets minst diskreta människa och känt hur livet försvinner ifrån mig ett krasande i taget.

Jag har stirrat ilskt på folk, fräst åt främmande människor, börjat gråta, tvingat mitt sällskap att byta plats och ibland har jag helt sonika lämnat lokalen. Idag vet jag bättre. Idag blir det inte samma dramatik runt ett besök utan jag är helt enkelt lite mer strategisk nu än för några år sedan. Här är min råd till alla min med-misofoner för en behaglig bioupplevelse:

1. Gå aldrig på bio på söndagar. Låt bli det bara. Varför? För alla går på bio på söndagar. Jag rekommenderar tisdagar!

2. Gå aldrig och se en film som nyligen haft premiär, ge det en vecka så är det inte lika mycket folk där. Inte lika mycket folk = inte lika mycket ljud + fler möjligheter att byta plats vid behov.

3. Gå aldrig, aldrig, ALDRIG på bio under höst-, sport-, och påsklovet. Alla dessa jädra ungdomar tar knäcken på mig. Alla gånger jag börjat gråta har varit under ett lov.

4. Gå gärna på sena föreställningar, antalet högljudda ungdomar minskar avsevärt.

5. Sitt långt fram åt sidorna. Du ser filmen precis lika bra därifrån (typ) och det klår att sitta i mitten alla gånger. Det gäller att positionera sig strategiskt från början!

6. Ta med öronproppar och ha dem innan filmen börjar.

7. Köp mycket popcorn. Det krasar lika mycket i din mun och dränker därför andra ljud effektivt. Och du kan alltid kasta popcorn på ouppfostrade småglin om allt annat fallerar.

8. Bit ihop.

Sådärja. Åtta vattentäta råd som bör möjliggöra en mycket behagligare upplevelse. Funkar inte detta så rekommenderar jag er att ge upp och köpa en schysst tv med bra ljud. Skämt åtsido, allt är inte för alla. Att gå på bio är väldigt mysigt och vem älskar inte en bra film? Men du kan få samma upplevelse utanför biosalongen. Och till syvende och sist är ditt välmående bättre än någonting annat.

En tacksamhet för stor för att sätta ord på.

Förra veckan samlades de mina för en opretentiös och trevlig kväll i min ära. Jag har nämligen lyckats producera två av tre kandidatuppsatser under loppet av några månader. Vilket gör mig väldigt stolt, främst med tanke på att jag precis genomlidit den värsta tiden i mitt liv. Det här med värsta tider i ens liv. Det låter lika dramatiskt som det faktiskt är. Det gör svåra saker i livet ännu svårare. Men de gör också de framgångar du lyckas nå ännu större. Motvind och otur kan skapa magi – om du ger dig fan på det.

Men svåra saker blir svårare, och min misofoni har varit en stor utmaning. Kombination av ett dåligt mående och denna blogg har kanske inte gjort underverk. Missförstå mig rätt, jag har inte ångrat denna blogg en sekund, men att ge någonting som varit så negativt i mitt liv så stor plats har varit väldigt svårt stundtals.

Under mitt lilla firande hände någonting som har potential att förändra mitt liv fundamentalt. En riktig game changer! En hel hög med människor gick ihop och köpte ett par speciella hörlurar till mig. Bose QuietComfort 20 Acoustic Noise Cancelling. Ja, ni hör ju hur avancerat det låter. Enkelt sagt är det ett par fancy hörlurar med en inbyggd teknik som aktivt reducerar ljud, men som tillåter mig att höra vad folk runt mig säger. Denna teknik borde alla med ljudkänslighet att skaffa/få/äga. När jag öppnade paketet förstod jag ingenting och gav nog inte en tillräcklig reaktion, för jag förstod faktiskt inte vad det var. Men när jag testade dem i skarpt läge hade jag svårt att hålla tårarna borta. Jag testade dem på tågstationen, i väntan på bussen, på bussen och bland massvis med människor.

 

Och det var tyst.

 

Den lilla maskinen kunde stänga ute omvärlden och jag kunde för första gången i hela mitt liv kontrollera och filtrera alla de ljud som tar så mycket energi av mig. Med dessa kan jag sitta ”tyst”, jag behöver inte förstöra hörseln med hög musik, jag behöver inte springa och gömma mig. Jag kan ta den plats som jag så desperat vill ha.

Det var många människor som engagerade sig och som bidrog till min present. Gamla vänner och nya vänner. Jag vill tacka er alla från botten av mitt hjärta. Presenten kan inte värderas i pengar (även om den var dyr – hjälp!) för den ger mig lindring där jag behöver den som allra mest.

Tack, tack, tack. Och ännu mer tack.

bose
Underverket själv, min nya älskling.

Bit ihop och sträva framåt.

Jag fick en fråga för några dagar sedan. Enkelt sagt undrade en läsare vad jag gör när allt slutar fungera men jag verkligen måste fungera. Exempelvis när jag sitter bredvid någon på ett tåg eller en föreläsning som smaskar, och jag av någon anledning inte kan flytta på mig och jag inte har tillgång till varken öronproppar eller musik via telefonen.

Och jag har funderat på detta väldigt länge (därav något sent inlägg). Jag har ju mina verktyg som jag använder mig av för att hantera livet, men när en vän frågade vilket verktyg dessa är kunde jag inte svara. För förutom de mest fysiska verktygen: öronproppar, musik, distans och hörlurar, så finns det främst en stor jävla vilja.

När jag inte kan flytta på mig så accepterar jag det. Måste jag fungera, så fungerar jag. Det är lite som det jag skrev om förra veckan, du kan göra precis vad som helst – bara du vet varför. Kan du inte be personen sluta smaska, eller du inte kan komma undan, kan du ju bara stanna kvar och hantera situationen.

Den du sitter bredvid (som är så fruktansvärt provocerande i din värld) gör inget fel. Människan i fråga är möjligtvis ruskigt oartig, men det är inte deras problem att du reagerar på detta. Men samtidigt är du INTE en dålig människa, det är inget ”fel” på dig. Det är bara som det är. Mitt bästa verktyg är därför att du accepterar att du måste hantera detta, att det inte är någons fel och bit sedan ihop för allt vad du är värd. För kan du inte flytta på dig – kan du inte flytta på dig. Kan du inte lyssna på musik för att stänga ute ljuden – då kan du inte det. Det enda du kan är att utsätta dig för situationer och ge dig fan på att fixa det.

Det finns inga enkla vägar, det finns bara ett mål värt att sträva åt. Ett ”verktyg” som alla, med misofoni eller utan misofoni, kan må bra av att lära sig hantera.