Detta fruktade och älskade nuet.

Inläggen som publiceras här är ganska välplanerade. Jag har många bollar i luften och då kan det ibland vara svårt att ge utrymme åt skrivprocessen, speciellt när jag skriver om någonting så personligt och nära hjärtat som jag gör här. Så därför har jag x antal veckor planerade i förväg. Men jag tror att vi alla vet att livet skiter högaktningsfullt i dina planer, hur välorganiserad du än må vara. Så idag går vi ifrån planerna och fokuserar på nuet.

I veckan nådde jag ett lågmärke, till och med för att vara mig.

Jag spenderade helgen i London med mina närmsta vänner, vilket var otroligt fint. Vi var sju stycken som spenderade torsdag morgon till söndag kväll tillsammans. Vi bodde i en lägenhet tillsammans, sov i dubbelsängar, delade toalett, åt tillsammans, drack tillsammans – var tillsammans hela tiden. Detta var helt otroligt roligt och jag led väldigt lite av min misofoni, främst för att jag var väldigt välplanerad. Öronproppar, musik, hörlurar överallt och ett riktigt jävla glatt humör gjorde helgen ovanligt lätt.

Men självklart tog det energi. Eller, allt tar jävligt mycket energi. Ska jag vara ärlig har jag väldigt få element i mitt liv som faktiskt ger mig energi för tillfället. Som jag skrev ovan så skiter livet högaktningsfullt i din planer och gör vad fan det vill. Min mor har cancer (men det ser bättre ut nu), jag skriver examensarbete (mitt tredje – dålig planering?), är ganska nyinflyttad i min nya hemstad Malmö, jag är arbetslös (pengar, vilket jävla skit), jag bor i en lägenhet som är ganska lyhörd (ofrivilliga ljud är det sämsta ljuden), jag har många stora deadlines framför mig (och har skrivkramp), många av mina nära vänner har familjemedlemmar som gått bort eller har cancer, och så vidare, och så vidare. Kort sagt och utan ambition att gå in på detalj; under vintern gick mitt liv fullständigt åt helvete och nu är jag mitt inne i en tillsynes oändlig process att bygga upp det igen. Och det tar så väldigt mycket energi av mig. Som det hade gjort/gör för alla.

Så under tisdagskvällen lekte grannbarnet ovanför mig väldigt intensivt, kastade sig i golvet och sprang fram och tillbaka i timmar. Och jag bröt ihop. Det låter kanske konstigt, men jag orkade inte hålla ifrån mig ljuden och de dundrade i mig och jag fick väldigt svår ångest. Så med tårar rinnande tryckte jag in öronproppar i öronen, tog mina stora hörlurar över sagda öron och satte igång musik. Samt satte igång min tv. Så satt jag såhär under en filt och gjorde mitt bästa för att filtrera bort de ofrivilliga ljuden som triggat min panikattack. Jag tog en ångestdämpande tablett och sen somnade jag till sist och sov nio timmar, med öronproppar och musik på, hela långa natten.

Jag har ingen lycklig vändpunkt i detta inlägg. Ingen klok läxa, ingen silver lining som kan inspirera er som läser här. Utan jag lämnar er med bilden av en hysteriskt gråtande kvinna med öronproppar, hörlurar och tv. Detta är mitt liv. Det här är inte varje dag av mitt liv, men det är vissa dagar i mitt liv. Jag skriver inte i denna blogg för att ge er alla svar, för jag har inte alla svar. Jag har inte ”kommit över” min misofoni, jag lever mitt inne i den och tvingas hantera situationer varje dag.

 

Det här är mitt liv, vare sig jag vill det eller inte.

Misofoni till grund för ljudkänslighet.

Om jag fick en krona varje gång någon kommenterade/hånade/dömde/retades med mig för att jag uttryckt frustration över att mina grannar låter mycket och därmed stör mig – hade jag kunnat köpa ett livsförråd med öronproppar, hörlurar i toppklass som inte släpper in ljud eller helt enkelt kunnat investera i ljudisoleringen i hela mitt rum. Jag hade alltså fått ganska många kronor. Visst, finns det något mer tråk-vanligt än svenskar som gnäller över sina grannar? Det är klart att det är få människor som är helt positivt inställd till att leva så nära andra människor, men jag skulle gissa att jag positionerar mig i översta skiktet i den hat-skalan.

För grannar som låter är fasen bland det värsta jag vet. Rationellt förstår jag att människor får lov att röra sig och leva i sina hem. Pojken ovanför mig måste få lov att leka och utvecklas. Grannen bredvid mig behövde ha på sig inneskor för annars fick hon ont i ryggen. Mannen snett under mig kom hem sent från jobbet och rörde sig därför sent på kvällen. Tjejen under mig hade fest ibland. Japp. Allt detta förstår jag, allt detta är fullständigt normalt och någonting som alla människor måste tåla.

Men vi är inte rationella varelser. Inte jag i alla fall.

När jag är utanför hemmets väggar är min toleransnivå för oönskade ljud mycket högre än i hemmet. Utanför hemmet finns jobb, skola, ansvarsområden och en hel värld som jag måste och vill förhålla mig till. Jag måste ha pansar på, jag måste rusta upp mig och använda min energi till att hantera ljuden som provocerar mig. För att jag ska orka detta måste jag ladda mina batterier när jag är hemma. För vem fan vill inte kunna slappna av och ladda om i sitt eget hem? Slappa i soffan, ta ett avslappnande bad, skriva och läsa i en bekväm fåtölj. Lägga sig i sin varma och bekväma säng och känna hur John Blund sakta men säkert följer dig till drömmarnas land. Hemmet är din borg och din privata zon där du regerar.

Att någon springer, tittar på tv eller pratar är inte ljud jag provoceras av. De triggar inte min misofoni. Men de är oönskade och utom min kontroll och jag står nästan inte ut med dem. Att hantera ljud på det sätt jag måste göra varje dag tar enormt mycket energi av mig, därför vill jag mest av allt kunna kontrollera ljuden i mitt hem. Det räcker med oönskade ljud för mig, och jag önskar mest av allt att jag kunde stänga på och av min hörsel med en enkel knapptryckning. Men det kan jag inte och därför måste jag hantera alla ljud som möter mig.

Jag orkar inte detta alltid. När jag inte orkar mer åker jag hem till mina föräldrar. Deras skånelänga mitt i skogen är den tystaste plats jag vet. Där kan jag ligga vaken hela nätter och sjunka in i tystnaden som når mig. Där laddar jag min batterier och där kan jag slappna av fullständigt. Där drömmer jag om en framtid i en stuga i skogen, där mina batterier får en möjlighet att ladda om varje kväll. Där jag får en chans att ladda om varje kväll.

Tystnad, mitt paradis

Gästinlägg: min fina mamma.

Familjeperspektiv

När Kajsa började reagera på mina ljud var ”rådet” jag fick att det var en period de flesta gick igenom. Alla, enligt den här källan som jag inte hittar nu, hade en kort tid av lätt misofoni och det kom från ljud barnet upplevt medan det fortfarande låg i mammans mage. Det kunde inte vara mer fel än så. För det var inte bara en period, det visade sig finnas kvar hela ungdomstiden och nu i vuxenlivet. Vid middagsbordet har vi ofta fått ”the evil eye” av Kajsa och förstod inte varför hon aldrig slutade med det. Vi visste ju inte. Men med blickar av den sorten, att det får dig att känna dig ofräsch, till och med äcklig blir ju middagen inte så trevlig. Efter ett tag började vi alltid ha radion på och det gav Kajsa ett lite större lugn vid måltiderna. En ljudbarriär hjälper till att filtrera en del oönskade ljud. Långt ifrån allt dock. Sen är det ju olyckligt att jag är tvärtom, vill helst inte ha störande ljud så som fläktar och radio. Men jag lider inte av det så radion åker på. Naturligtvis!

Familjemiddagar med släkten är en annan historia. Alltid (hoppas jag verkligen) har Kajsa själv fått bestämma om hon vill med på de få men ändå några släktmiddagar som förekommit. Här hemma i vår familj, med medföljande vänner till tjejerna, har det alltid varit långa middagar med höga diskussioner. Men på släktkalas har vi inte kunnat sätta på radio och annat. Där har vi försökt placera Kajsa så strategiskt som möjligt, långt från de notoriska smaskarna. Men ganska sällan har vi haft släktmiddagar på vintern, det har blivit på sommaren när vi kunnat sitta ute i uterummet eller pooldäcket. Många sköna ljud ute!

Naturligtvis har situationen påverkat mig, jag är mer osäker på om jag låter konstigt. När jag sitter och äter på jobbet eller annanstans tänker jag alltid på om det kommer onaturligt läbbiga ljud från mig. Jag har bett dom som jag vet ställer upp på mig att säga ifrån om det låter. Jag sörplar aldrig, försöker att tugga ur innan jag säger något, men det fungerar si så där när något glas vin är inblandat, annars rätt bra faktiskt. Men bäst tycker jag om att sitta för mig själv med en tidning eller paddan och äta. Tror det är den största påverkan som det inneburit för mig. En paus från kontrollen och (ursäkta mig Kajsa) kontrollören. För även det handlar om kärlek, kärlek att slippa bli irriterad, kärlek att resten av dagen kommer bli bättre, kärlek till dottern och kärlek till mig själv.

Tror att jag är Kajsas största supporter just nu till denna bloggen. Jag är helt säker på att många lider i det tysta, så som Kajsa gjort i många år förutom familjen, som behöver få veta att dom inte är ensamma, att det finns människor att tala med. Sen Kajsa gick ut offentligt har det blivit lättare för oss alla att hantera misofonin. Det går på något sätt att ta på nu. Inte bara på grund av bloggen utan även på grund av andra omständigheter så upplever jag att Kajsa växer och blir tydlig. Så sitter du och läser Kajsas blogg och känner igen dig, gå ut och berätta om hur du har det. Skriv till Kajsa för råd och ta dig på allvar. Du är viktig och kan inte hjälpa att du ofta blir ”the pain in the ass”.

Ta för dig av livet.

/Christel Lindqvist, Kajsas mamma.

#Nofilter

När jag hör ljud – hör jag alla ljud. Vissa ljud lyssnar jag efter tydligare, men jag hör allt. När jag skriver detta inlägg hör jag mina grannar gå ovanför mig. Jag hör bilarna på motorvägen. Jag hör min tv som jag har på i bakgrunden, jag hör min grannes tv långt bort. Jag hör hur min rumskamrat håller på i köket. Jag hör bildörrar stängas och öppnas på gatan. Jag hör hur ina fingrar smattrar på tangentbordet och jag hör mina andetag. Alla dessa ljus hör jag samtidigt.

De allra flesta människor som jag pratar med om mina besvär kan inte förstå hur jag hör allt. För jag har en kraftigt nedsatt förmåga att filtrera ljud. Förvisso har jag lärt mig att välja ut ett par ljud som jag aktivt lyssnar på; när någon pratar med mig exempelvis. Men även om jag aktivt fokuserar på vad de säger på min tv – betyder inte det att jag inte hör bilarna, grannarna eller rumskamraten.

Förra veckans inlägg var tungt – det är svårt att erkänna att människor valt bort mig på grund av någonting jag inte kan kontrollera. Någonting jag inte kan välja bort. Men idag vill jag berätta för er om alla de ljud som jag älskar. För trott eller ej: även om jag är känslig mot ljud, så finns det ljud som får mig att må väldigt bra. Ljud som ger mig energi och som jag aldrig reagerat negativt mot. Så dagens inlägg må vara kort och odramatiskt, men jag här är ett antal av mina allra bästa ljud:

Jag älskar ljudet av regn mot plåttak.

Jag älskar det slurpande ljudet som låter av bassängen i ett tom och stilla badhus.

Jag älskar ljudet av hur mina hästar äter hö.

Jag älskar ljudet av en katt som spinner.

Jag älskar ljudet av hästskor mot asfalt.

Jag älskar ljudet av gummidäck som rör sig mot grusvägar.

Men mest av allt älskar jag ljudet av tryckande tystnad.

 

Vilka ljud älskar ni?