Hur allt började.

Min barndom var provocerande lycklig. Herregud, den var så lycklig så delar av mig har sörjt dess avslut ända sen jag var tvungen att acceptera mig själv som vuxen. En lycka som nästintill agerat hämmande i min utveckling. Drömsk skånelänga med katter, hund, världens bästa storasyster och en mamma och en pappa vars kärlek till mig jag aldrig har tvivlat på. Min familj har aldrig haft mycket, men summan av allt vi har haft har alltid adderat till mer än vad jag någonsin kunnat önska mig.

1999 ändrades allt.

Eller nej. Allt ändrades inte. Min barndom var fortsatt lycklig. Men jag ändrades och en del av min barndom tog för evigt slut.

Hösten 1999 hörde jag min mamma äta för första gången. Eller snarare, när jag hörde min mamma äta hösten 1999, blev jag äcklad för första gången. Vi åt middag tillsammans som familj, som vi gjorde i princip varje kväll. Jag kommer ihåg denna första kväll tydligt, för den förändrade mitt liv oåterkalleligt. Jag kommer inte ihåg vad vi åt, vilken dag det var, vilket väder det var, eller vad jag hade på mig. Men jag kommer ihåg att när jag upplevde ett obehag som orsakades av min mammas ätande  tog en del av mig slut och åts upp av ett sedan dess evigt dåligt samvete. Hur kunde jag, som älskade min mamma mest av alla i hela världen, kunna känna äckel av att höra hennes ätande? Vilket monster var jag egentligen?

Några dagar senare hände det igen. Och den gången blev jag rädd på riktigt. Jag vågade fråga mamma om det var någonting som hänt henne. Hennes svar var att hon hade ont i en tand, hon hade ilningar och det var säkert därför. Men hon blev bekymrad av min fråga och min nyväckta skam växte dramatiskt med tiden. För det blev inte bättre. Det handlade inte om min mammas ilande tand – det handlade om mig. Det var mig det var fel på. Vid denna tidpunkt var jag 12 år gammal och skulle snart fylla 13. Min strategi för att klara av detta obehag var minst sagt undermålig. Jag försökte ignorera det, sätta mig längre bort från mamma när vi skulle äta och jag försökte till och med att hetsäta det vi skulle äta för att matstunden skulle ta slut så fort som möjligt. I denna process sårade jag min mamma och min familj. Någonting som resulterade i ett sår inuti mig som aldrig riktigt läkt. Inte ens idag är det såret läkt. Jag skämdes något fruktansvärt och har fortsatt att skämmas mer eller mindre varje dag i 17 års tid. För det slutade inte. Det blev värre i den aspekten att jag började reagera på fler och fler personer, fler och fler ljud. Idag lever jag med den fulla vetskapen om att jag har ett funktionshinder, det som förr i världen kallades för handikapp. Men mitt funktionshinder är osynligt, för det sitter i mitt huvud. Exakt vad som är fel vet jag inte, för misofoni finns inte än. Men att mitt tillstånd hindrar min funktionalitet, finns det inga tvivel om.

Det jag vet idag, som jag inte visste för 17 år sedan, är att jag har inte valt detta. Jag var ingen dålig människa och jag önskade inte min familj illa. Jag har kanske ett fel i min hjärna, men verkligen inte i mitt hjärta.

Idag är jag 28 år gammal och väljer att bryta tystnaden och sluta skämmas. Jag väljer nu att gå ut ur garderoben och berätta om mitt funktionshinder. Här kan ni varje vecka läsa ett nytt inlägg om mitt liv med misofoni.